Den gamla hunden, trappan och veterinären

Så var vi då på landet igen... Förra gången vi var här så fick vi åka hem hals över huvud, eftersom vår gamla hund fick en hjärnblödning och det är tolv mil till närmaste välsorterade djursjukhus. Gången dessförinnan fick vovven en magblödning och blev tvungen att ligga hos distriktsveterinären med dropp en hel dag.

När vi gick och la oss sent i går kväll, sa vi till vovven där han låg i sin gamla tvättkorg: Håll dej frisk nu! Håll dej frisk!

Natten gick - inga blödningar i vare sej mage eller hjärna på vovven, och allt var frid och fröjd. Trodde vi... Ända tills hunden halkar i trappan, kanar utefter sidan och daskar i backen från två meters höjd. En trappa som han gått upp- och nerför hundratals gånger.

Jag står högst upp och ser hela skeendet i slow motion och kan inte röra en fena. Jag skriker rakt ut. Hunden skriker rakt ut och jag rusar nerför. Jag tar honom i famnen och han fortsätter att skrika. Jag är övertygad om att hans rygg är av eller åtminstone att ett eller två ben är brutna.

Men - djuret hasar upp och och haltar omkring. Lätt hukande. Vi fick tid hos veterinären klockan ett. Hunden var rejält blåslagen, men inget var trasigt eller brutet. Gudihimlenvarelovad! Jag vågar snart inte åka hit med hunden igen...