onsdag 25 mars 2009

Brodera



Det började med att vännen Öja kom hem med en bok. En tjock bok full med keltiska mönster. Knutar och krånglor och drakar och fåglar. Vi bläddrade storögt och ville...

En dag tog jag fram moulinégarnet och broderade en av krånglorna på en handduk. Oj sa Öja. -Jag skulle vilja göra en skjorta med sån't där mönster, sa han. -Vi provar, sa jag. Sagt och gjort, vi travade iväg till en tygaffär och köpte oblekt lakansväv av god kvalitet och började sedan leta efter ett hyfsat lätt mönster att föra över på tyget. Jag hade ett lager moulinégarn hemma som vi tänkte prova med.

Av tyget hjälpte jag Öja att klippa till en enkel skjorta och själv klippte jag till en klänning, båda med lång ärm och manschetter att brodera på. Och sen satte vi igång. Vi broderade och vi broderade. På tunnelbanan, framför TV:n, vid matbordet och på fest. Minsann. Det här var på 80-talet och ingen reagerade, i alla fall inte i våra kretsar, om man langade upp ett broderi eller en stickning på en fest... Tänka sej.

Efter detta första försök blev det fler klänningar och skjortor. Öja blev mer och mer avancerad, och gjorde de mest häpnadsväckande manschetter, kragar och ryggstycken. Och vi gav bort i stort sett alltihopa. Jag till och med sålde några broderade klänningar. När jag rotar i mina lådor, hittar jag bara det här påbörjade broderiet som skulle blivit bröststycket till en klänning åt mej själv. Det är allt som finns kvar. Så kan det gå...



Klicka på bilderna så ser du hur vansinnigt små stygn det är...

9 kommentarer:

  1. Fantastiskt!
    Tänker du göra den färdig? Jag har också gett bort mycket som jag, då när det begav sig, tyckte att jag lätt kunde göra mer av....
    Nu blir jag sugen på att brodera.
    Margaretha

    SvaraRadera
  2. em: Den har legat där i lådan så länge... Kanske kan jag sy på den på något annat. Jag vet inte. Så mycket man höll på med då... Vad gör vi nu? Vi bloggar... Tänk Margaretha, om man kunde brodera någon av Bilibins bårder...

    SvaraRadera
  3. Otroligt! Jag minns att jag såg några keltiska broderier som den person du kallar Öja hade gjort, och jag minns hur jag häpnade över hantverksskickligheten och de små stygnen!
    För visst var det en av bröderna?

    Nä, vi bloggar inte enbart! Bloggandet är bättre än att titta på teve!

    SvaraRadera
  4. Ska vi sluta blogga? Eller vi kanske skulle ha en utmaning på bloggen - att göra något inspirerat av Bilibin i valfri teknik...
    Jag som aldrig varit någon bildvävare, blir sugen på att väva hans bårder.
    Ja, hjälp så mycket an höll på med - jag smålog igenkännande när du sa' att man kunde hala upp ett handarbete var som helst utan att nå'n lyfte ett ögonbryn.
    Visst borde du använda broderiet - isättning på en skjorta?
    Margaretha

    SvaraRadera
  5. Jag vill också! Kommer ihåg när jag broderade ett alldeles cirkelrunt mönster med en grip på - jag hade jätteroligt - det var bara det att det blev en kalott, eller möjligen en halv behå

    SvaraRadera
  6. Christina: Visst är det en av bröderna! Vår gemensamme "sambo" :) Och ja - bloggande är bättre än TV, för TV är en envägskommunikation!

    em och Ninna: Varför inte?! Vi kan välja en valfri Bilibinbild. Visa upp den på våra bloggar från början och sen göra något av den. Ett broderi, en bildväv, en stickning, en teckning, ett vadsomhelst som passar just oss och vårt kynne. Ingen tävlig, ingen deadline, bara roligt...

    Ninna: Hm... Kanske kan skänka den till någon irländsk jude... Men jag minns att den blev vacker... Och du fick aposteln Johannes i form av en örn... Ett av mina bästa broderier... Och klänningen med hästar...

    SvaraRadera
  7. Kan du inte ta med böckerna hit.
    Jag blir riktigt sugen.

    SvaraRadera
  8. Åh, så himla roligt att läsa om detta. Och att se de fina broderierna. Kvinnokonst från förr! Så vansinnigt duktigt av dig!

    Tänk vad man kunde då: sticka (det är många unga kvinnor idag som inte kan det), brodera initialer på lakan och örngott, sy hålsöm, lägga upp fållar, sy barnens och ens egna kläder, sticka fingervantar och raggsockor,knyppla och väva.

    Allt utom de två sista sakerna kan jag, det och mycket annat lärde man sig i slöjden och av mamma när jag var barn och senare i vuxen ålder. Knypplade gjorde min mamma, de mest fantastiska mönster. Jag minns rasslet av knypplingsrullarna. Och idag, vid 84 års ålder väver hon fortfarande de mest fantastiska drälldukar, plädar, gardiner och otroliga linnedukar! Kvinnor kunde!

    SvaraRadera
  9. Monet: Ja, kvinnor kunde! Och kan! Det finns fortfarande många duktiga väverskor, sömmerskor och stickerskor runt om i landet. Fast kunskapen nog av nödvändighet var mera utbredd förr. Fast det verkar som om unga kvinnor av idag gärna vill lära.

    Så roligt med din mammas fina vävnader, och att hon fortfarande orkar hålla på.

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.