Slaggtegel

I mitten av 1700-talet började virke bli en bristvara i trakterna runt de svenska järnbruken. Varenda liten träpinne behövde bli till träkol för att mata de energikrävande hyttorna och ugnarna, och skogarna började helt enkelt... ta slut. Man fick hämta virket allt längre och längre ifrån och eftersom körslorna, med häst och släde, nästan bara kunde göras vintertid, så blev det hela ganska svårt.

Samtidigt hade man ett annat stort problem på bruken. Det brann. Verksamheten var eldfarlig och byggnaderna eldfängda.

Det var då man började snegla på något som hela tiden dök upp som biprodukt vid järnhanteringen och som dessutom hade en tendens att skräpa ner och ta för mycket plats.

Slaggen.

Man började gjuta slaggtegel för att mura upp sina hus och det blev både grunder, bottenvåningar och hela hus i det nya byggnadsmaterialet. Den smälta slaggen gick direkt från ugnarna och ner i formar av sand eller gjutjärn. Istället för att hamna på hög (slaggvarp) utanför och se skräpig ut.

Beroende på flera olika förutsättningar, bland annat vilken kemisk sammansättning slaggen hade, blev teglet poröst eller nästan som glas när det stelnade. Färgen kunde också växla från grön, blå, brun eller grå.

Dessa hus är typiska för Bergslagen och jag tycker de är så vackra. Förutom sin rent estetiska skönhet är de också ett resultat av ett vettigt återvinningstänk.

Slaggtegel gjöts fortfarande så sent som på 1950-talet.

Bilderna kommer från:

1 & 2: Engelsbergs bruk
3 & 4: Gysinge
5 & 6: Forsbacka bruk
7: Mora! Den låg på backen utanför Zorngården

Vill du läsa mer om slaggtegel så rekommenderar jag de här sidorna:

Byggnadsvårdsföreningen

Riksantikvarieämbetet