Zorngården i Mora
Kommer man till Mora är Zorngården ett måste. Jag har varit förbi en gång för många år sedan, men då var det stängt. Den här soliga och varma dagen var gården öppen och vi bokade en visning.
Här kan man verkligen tala om nationalromantik, men till skillnad från Larssongården i Sundborn, är den här tung och i mitt tycke dyster. Lite... pompös?
Fint hantverk, naturligtvis och många fina, folkliga byggnadstraditioner, men det märks ändå att det inte är riktigt folkligt. Högreståndsfolklighet...
Det finns ändå en och annan detalj som tilltalar mig, som till exempel de här maffiga gångjärnen på huvudingången.
Och de dalska skorstenarna som man ser överallt här uppe. De är fina.
Ett odjurshuvud som trappräcke.
Ateljén hade Anders i en stuga på gården. Här målades kullor.
Intressant takkonstruktion på härbret.
Anders Zorn kom från Mora och det var här han trivdes allra bäst, trots många och långa vistelser i utlandet. 1896 flyttade paret Emma och Anders hit för gott.
Det var spännande ändå att se insidan av gården och lustigt var att de hade så många tekniska nymodigheter; kylskåp, centralvärme, dammsugare, telefon. Fotografering inomhus var, som vanligt, inte tillåtet.
Om Emma har jag skrivit tidigare. Jag tycker hon verkar ha varit en tålmodig, stark och intressant kvinna. Att skriva om Anders avstår jag ifrån. Det finns så mycket bra skrivet om honom på andra platser. Han var en skicklig konstnär, men jag är inte så förtjust i hans verk.
Märkligt förresten, att man säger Zorngården men Carl Larssongården... Är Larsson ett så vanligt namn, till skillnad från Zorn, att man måste specificera det med ett Carl också? Trots att Karin satte minst lika stor prägel på gården som Carl.
Ja, nu har jag sett den i alla fall. Zorngården.
Håller med!
SvaraRaderaHos Karin och Carl känner man sig hemma på en gång - här känner man sig som en gäst.
Ett borgerligt hem.
Margaretha
Väldigt roligt att följa dina resor i Dalarna, och i kända konstnärshem.
SvaraRaderaDet där sista, att du inte är så förtjust i Zorns verk - har du månne sett hans akvarellskisser?
Ujujuj, säger jag bara, totalt upp över öronen förälskad på livstid.
em: Det kändes som ett representationshus snarare än ett hem. Och de hade ju många gäster också...
SvaraRaderaChristina: Nej, inga akvarellskisser. Vi brydde oss inte om Zornmuseet, efter som Emser satt i bilen och väntade och det var ganska varmt. Jag får väl spana lite efter skisser. Jag skulle gärna vilja se dem...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaZorn känns pompös både i sitt måleri och i sitt boende.
SvaraRaderaSen kan man fundera på om det inte skiljer en del i kvinnosynen mellan Anders Zorn och Carl Larsson
Skaffaren: Jag håller med. Han ser rätt imposant ut på sina självporträtt. Jag vet inte hur det var med hans kvinnosyn i verkligheten, men de filmer och dokumentärer som gjorts, visar honom som en kvinnokarl.
SvaraRaderaZorn...ja, kvinnokarl och pompös kanske men se hur han målar vatten! Det kunde han. Titta t.ex. på den där "Sommarnöje" som såldes för en förfärlig massa pengar häromåret.
SvaraRaderaGabrielle: Men visst är "Sommarnöje" en akvarell? Mycket ljusare och lättare än mycket av det andra han målade. Det är kanske som Christina säger här ovan. Akvarellerna skulle jag kunna tycka om... Ja - vatten kunde han måla!
SvaraRadera