Vemork kraftstasjon

Egentligen har jag inte ord så det räcker till för Vemork. Det här stället är som en kraftpunkt för allt fascinerande och nervkittlande som Mira brinner för; vattenkraft, elektricitet, gammal teknik, branta raviner, spännande historia och kallt, sugande vatten.

Äntligen har jag fått besöka stället och det enda som skiljde den här upplevelsen från den jag hade vid Olidans kraftstation förra sommaren, var att denna inte är i bruk. Vemork slutade producera ström 1971. Inget vatten brusar, inga turbiner och generatorer dånar och golvet är stilla.

Vemork byggdes i början av 1900-talet i Rjukan, Telemark fylke i Norge och stod klar 1911. Den var då värdens största vattenkraftstation som dessutom fyller 100 år i år.

Arkitekt var Olaf Nordhagen och byggnaden består av en kärna i gjuten betong klädd med huggen natursten. Uppdragsgivare var Norsk Hydro. Här hittar du intressanta, gamla bilder från Vemork.

Kraftledningarna gick ut genom de runda hålen ovanför översta fönsterraden på huvudfasaden.

Fallhöjden är nästan 250 meter och vattnet leds från Mösvatn via en fördelningsdamm uppe på fjället ner genom tio kraftiga rörledningar. Sedan 1995 använder Såheims kraftverk hela vattenmassan till sin underjordsanläggning.

Här vid Vemork fanns också Norsk Hydros anläggning för salpeter till konstgödsel. En biprodukt vid tillverkningen var deuteriumoxid, tungt vatten, som kunde användas vid tillverkning av atombomber. Detta utnyttjade tyskarna under andra världskriget och höll sånär på att vinna kärnvapenkapplöpningen om det inte varit för en grupp norska sabotörer som sprängde delar av anläggningen i luften, tungtvannsaksjonen.

Salpeterfabriken, som stod framför kraftverket, revs på 1970-talet och Vemork förklarades som kulturhistoriskt minnesmärke.

Idag finns här på Vemork Norsk Industriarbeidermuseum.

Som jag sa inledningsvis så är det svårt att beskriva de känslor som jag fick när vi gick här. Först vägen upp med bron över juvet (ravinen), sedan ett antal skarpa hårnålskurvor – vi tog en turbuss, man fick inte åka bil upp med mindre än att man hade leverans eller jobbade däruppe – sedan stämningen, naturen, den branta fjällsidan… ja…

För övrigt hade jag aldrig vågat gå över den i mina ögon ranka hängbron.

Vemork. Bara namnet…