Blå hallen ur en udda vinkel

När vi kom till Stadshuset pågick det saker i Blå hallen. Det tisslades och tasslades och repeterades. Ungdomar sprang upp och ner för den berömda trappan och det låg spänning i luften. -Vi kan nog inte gå dit, sa Regina. Det är någonting på gång.

När vi en stund senare tittade ut på Borgargården ringlade en lång kö ända från stora ingången och till Blå hallens ingång. -Aldrig sett så lång kö, sa min guide.

Högst upp på bilden ovan syns en rad gallerförsedda öppningar. De löper runt tre av Blå hallens väggar och när vi passerade förbi i korridoren innanför en stund senare, var hallen fylld till sista plats och det hördes förväntansfullt sorl därnerifrån.

Plötsligt ljöd ett otroligt mäktigt intro. Orgeltoner så stora och starka att det kändes i kroppen. När jag stack ut mitt objektiv genom gallret insåg jag att vi i stort sett stod på samma nivå som orgelläktaren, där Skandinaviens största orgel bor. Piporna sitter bakom det solformade gallerverket på bilden nedan.



Så reste sig alla upp och sjöng Hosianna, Davids son och även jag och Regina tog ton där vi stod. Inte kunde vi vara med på plats där nere, men jag är övertygad om att vår upplevelse, med vårt fågelperspektiv på konserten, var minst lika häftig.



För övrigt är Blå hallen inte blå alls. Arkitekten Ragnar Östberg hade för avsikt att putsa det röda teglet och måla det blått, men ångrade sig när han såg hur vackert teglet var alldeles i sig själv. Däremot lever namnet kvar än idag.



Nu är det inte heller många dagar kvar till den festliga Nobelbanketten kommer att hållas här i Blå hallen. Den berömda trappan, som honoratiores och kungligheter snart kommer att glida nedför, lät arkitekten sin hustru skrida nedför i lång klänning, gång på gång, för att få steglängd och steghöjd perfekt.



Jag har själv provskridit en gång - men det är en annan historia.