Miras Mirakel

På vår senaste tur till franska landet sa vi att vi skulle ta vägen om Moseldalen. Men när vi nattat i Greven mellan Osnabrück och Münster och den tidiga morgonen bjöd på ett hejdundrande åskväder som fördröjde vår avfärd, ändrade vi oss. Vi tar Moseldalen nästa gång. Till den här berättelsen hör att bron över Rehn i Köln är skadad. Man får inte köra över den med fordon över 3,5 ton. Vår Frankia väger en bra bit över 3,5 ton. Så vi tänkte ta en väg öster om Köln och ta en annan bro över floden. Vi körde fel. Vi körde väldigt fel. Resultatet av denna felkörning blev att vi hamnade på vägen till Koblenz. Vid Moseldalen. Jag blev glad. Så i den sena eftermiddagen snurrade vi ner oss längs väg 259 mot Cochem och kuskade Moseldal till eftermiddagen blev kväll. I den lilla byn Ürzig mellan Koblenz och Trier stod husbilar på rad utefter floden, och snart stod vi där också. Vi hittade en vinkällare med stolta anor och beställde - som sig bör - schnitze

Vårt franska hus har sett lite sorgligt ut. Gott i grund, men fasaden behövde verkligen en uppfräschning. Så i påskas tog vi oss för att tvätta och måla fasaden. Bilden nedan är mäklarens bild. Redan förra sommaren skaffade vi färgprover och målade upp på fasaden för att se åt vilket håll vi ville gå. Sen gick vi ut på gatan och kikade i olika belysningar för att känna in den optimala färgen. Länge lutade det åt färgen Puma, som är den som är uppmålad till höger om fönstret. Men resten av husen i vår länga är målade i ljusare färger, och jag tyckte till slut att Puma skulle bli för mörk. Vi bestämde oss för den benvita färg vårt nya tillbygge redan är putsat i. Fräscht. Vi hyrde en skylift monterad på en lastbil, och bara det var en historia för sig. Om den inte stod absolut rakt, låste den sig med korgen svävande högt i det blå, och då var det upp till mig att trycka på rätt spakar för att få den att räta upp sig. Nej. Jag steg inte upp i korgen. Därtill lider jag av alltför s

Harper's, juli 1898. Edward Penfield .