Miras Mirakel

Nu har vi varit ute på upptäcktsfärd igen. Alldeles, alldeles strax kommer rapport från vår spännande resa.

För en tid sedan var jag nere i källaren och letade efter nånting, vad minns jag inte ens längre. Det jag däremot hittade, förde mig i minnet raka vägen till den skog som en gång var vår, och som Far vårdade med hjärta och hjärna. Jag hittade tre vedpinnar. Tre alldeles vanliga vedpinnar. Eller nej. De är inte alls alldeles vanliga. Det är nämligen törved. En gång för väldigt, väldigt länge sedan var jag med Far när han gick i skogen. –Kom hit ska jag visa dig någonting, sa han. Och så tog han mig upp på en liten kalknalle där det växte tallar. Han räckte mig en vedknosing han sågat och sa –Lukta på den här! Jag luktade. Det doftade…  underbart; terpentin, kåda, lägereld, livsens ursprung. -Det är töre, sa far. Sätter du en tändsticka till veden, så tänder den direkt. –Titta där uppe! sa han sen och pekade upp i en tall. Dess topp var alldeles död och torr. –Den har drabbats av törskatesvamp, sa Far, och när tallen kämpar för att överleva, bildar den så mycket kåda att det

Egentligen var det avundsjuka som låg till grund för att oskarshamnsborna fick sitt snofsiga stationshus. Oskarshamn är slutstation (eller början) för järnvägssträckan Oskarshamn-Nässjö , och när Hultsfred 1902 fick sitt nya stationshus så tyckte oskarshamnsborna att deras enkla träbyggnad var för fjuttig.   Man ville inte vara sämre, så man såg till att anlita samme arkitekt som hultfredsborna till sitt stationshus; Georg A. Nilsson . Nilsson var en flitig skolarkitekt som bland annat ritat Djursholms samskola och Matteusskolan i Stockholm. 1906 stod så Oskarshamns nya stationshus klart och tydligt är att det inte går av för hackor. På den övre våningen finns idag bostäder, men bottenvåningen lär fortfarande innehålla godsmottagning och väntsal med mycket av den ursprungliga inredningen kvar. Lägg särskilt märke till det bevingade hjulet! Byggnaden verkar väldigt välhållen och skött med stor omsorg och den byggnadsminnesförklarades 2004. En kåk helt i min

Längst ner i ett hörn av vår slottspark finns en bergknalle där det växer de allra stiligaste taklökar . Jag fångade dem med min kamera i början på juli, alldeles innan de skulle slå ut. Taklöken var troligtvis odlad från början, och kan kanske vara något som spritt sig från slottets gamla örtagård. Bladen användes förr som lindring vid brännskador. Dessutom trodde man, att om man hade dylik på sitt torvtak, så skyddade den mot allsköns skrymt och olôcka. Kanske de här exemplarens förfäder skyddat mot allsköns skrymt och olôcka på något gammalt torvtak vid slottet.

När vi strosade omkring vid Bogesunds slott häromsistens tog vi ut svängarna en smula och hamnade vid den gamla Parkvillan från slutet av 1800-talet. Klicka på bilden så går det lättare att läsa texten. Vilken liten pärla! Jag skulle bra mycket hellre bo i en sådan här gammal trädgårdsmästarbostad än i ett stort, ekande slott! Fast idag får man nöja sig med att ta sin söndagsfika här. Vilket alls inte är det sämsta.

Jag läste i DN häromsistens att de putsat om Bogesunds slott. Att de återigen givit slottet de färger det fick då det byggdes om till riddarborg på 1860-talet. Det ville jag se. Så vi åkte dit. Det blir en alldeles lagom eftermiddagsutflykt när man behöver ett litet avbrott i hemmastöket. Och visst ser det här mycket läckrare ut än den murriga, dystra cementputs (som dessutom var för tät) som slottet hade förut. Det riktigt lyser om slottet. Det verkade som om slottets nya, glada färg även inspirerat till excesser i rabatterna… Läs mer om Bogesund och mitt förra besök   där Se reportage om renoveringen på Statens Fastighetsverks hemsida

Blomvassen är vanligt förekommande i södra och mellersta Sverige i näringsrika sjöar, åar, dammar och diken. Här i Eskilstunaån, vid Faktoriholmarna, stod den sirligt bugande i det svagt strömmande vattnet, och jag gav mig tid att titta på den lite närmare. Men inte alltför nära, emedan jag inte hade någon större lust att falla i. Vacker är hon även på lite håll, blomvassen .

Munktells Mekaniska Verkstads AB grundades av Johan Theofron Munktell i Eskilstuna 1832. Här tillverkades bland annat Sveriges första ånglok, Sveriges första tröskverk och ett gäng bamsar till traktorer på drygt 8 ton. 1932 slogs bolaget samman med Bolinders Mekaniska Verkstad AB i Stockholm. Det nya bolaget fortsatte verksamheten i Eskilstuna under namnet AB Bolinder-Munktell. Här i Eskilstuna, i den så kallade Munktellstaden, ligger idag Munktellmuseet som har till uppgift att samla, bevara och visa historiska föremål producerade av Munktell, Bolinder-Munktell, Volvo BM med flera. Undrar hur de fick ut jättetraktorerna? Men klockan sex på morgonen är inga museer öppna. Jag återkommer!

-Jag har fått tid för besiktning av husbilen, kom Hussen och sa en eftermiddag för ett tag sedan. -I Eskilstuna. –Fanns det inget närmare? undrade jag och tyckte det lät avlägset. –Nej, replikerade Hussen, inte om vi inte vill vänta flera veckor. -Nå men då så, sa jag. Jag tar några timmar ledigt på förmiddagen och så följer jag med. Och för att göra det hela en smula roligare åkte vi dit redan kvällen innan och sov över. I gryningen – vi hade fått tid prick åtta – tog jag hunden och kameran och gick ut för att inspektera omgivningarna. Det var inte mycket vi sett på kvällen när vi kom. Annat än att vi åkt över en liten bro mitt i stan och stannat på en grusplan omgiven av brusande vatten. Där stod två husbilar till. Och vilken miljö! Vi hade hamnat på Faktoriholmarna mitt i Eskilstunaån. Och för fakta saxar jag ur Eskilstuna kommuns hemsida : “Kronan flyttade sin vapentillverkning från Söderhamn till Faktoriholmarna i Eskilstuna 1812. Till att börja med höll tillverkningen