Miras Mirakel

Det här klotet snurrar runt. Sakta, sakta vrider det sig runt sin egen axel och runt solen. Det lutar sig lite klotet, och på den här breddgraden innebär det att vi får årstider. Ett evigt växlande mellan kyla och värme, mellan mörkt och ljust. Och sakta men säkert har vi bleksiktiga nordbor böljat oss med i de här växlingarna. Vi boar in oss till vinter och kyla och kryper fram likt yrvakna humlor när sol och värme åter visar sig. Rusiga av solens återkomst drabbas vi av vårkänslor och glädjefnatt. Firar påsk och pingst och midsommar och sjunger och äter och går barbenta även om midsommaraftonen bara erbjuder femton grader och snålblåst. Vi vill ha det så. Det har ju varit så mörkt och kallt. Sedan, utan att vi riktigt har märkt det har bollen vi bor på masat sig ett stycke till i sin bana och astrarna i rabatten sticker upp sina blåvioletta nosar. Naturen stannar upp lite och så gör vi. Eftertänksamhet, kanske melankoli. Vi drar lite efter andan. Sakta, sakta börjar vi krypa till

Boan räknades som lustigkurren i vår kurs. Han var den som alltid kom med skämtsamma kommentarer och ställde till med practical jokes. Han lät sig välvilligt drivas med, oavsett det gällde hans konst, hans ursprung eller hans förmenta kvinnohistorier. Ingen visste heller inte riktigt var han kom ifrån. Någon trodde Florida och någon annan trodde snobberi. Han gjorde de mest förtjusande små installationer. Gärna med rosa fjädrar och små små, sköra och uråldriga fågelskelett. Alla lät Boan hålla på, respekterade honom på sätt och vis, men ingen tog honom ändå riktigt på allvar. Aldrig hade någon heller sett honom utan hans heltäckande, vita PVC-kostym, lätt uppblåst runt den knubbiga kroppen. Kostymen fick honom att se ut precis som en Procimolgubbe. Till de seriösa i klassen räknades förstås Morgan med sin svarta lädertoga och sitt långa hår som han bar slätt bakåtstruket och lindat till en stångpiska på ryggen. Till dessa hörde också Peter Dahl, den ambitiöse skulptören, med sin pipa,