Miras Mirakel

Nu är april till ända och plötsligt har vi maj för dörren. Av tradition bränner vi allt skräp som vi samlat på oss under hösten och vintern och ger rum för det nya, friska. Lunds studentsångare - Vårvindar friska. Jag önskar alla en riktigt skön valborgsmässoafton och en frisk grön första maj. Och ja - vi har faktiskt musöron på björkarna här i Stockholmstrakten... Kom bara ihåg att kolla så du inte bränner upp igelkotten med majbrasan! Folk och rackare - Äggavisan. Äggavisan är en så kallad tiggarvisa. Ungdomar drog runt i gårdarna och tiggde ägg och kanske även brännvin på valborgsmässoafton. Fick de inte det de ville ha, så kunde de ställa till med ofog. Traditionen fanns också vid till exempel Lucia och den kända Staffansvisan var också från början en tiggarvisa. Dagens halloweengubbar och påskkärringar är en modern fortsättning på den traditionen, men numer sjunger de inte för godiset...

I måndags hade jag tillfälle att besöka en plats som jag har velat se länge, nämligen Olidans vattenkraftverk i Trollhättan. Just i år är det 100 år sedan de fyra första turbinerna togs i bruk här vid Olidan. Verket byggdes sedan på ytterligare och kom att innehålla sammanlagt 13 turbiner varav 10 levererar el idag. Vattnet går från intagsbyggnaden ovanför och faller ner genom turbinerna. Sedan fortsätter det ut genom kanaler under maskinhuset. Fallhöjden är 32 meter och vattnet rusar igenom med 950 kubikmeter per sekund. Redan på avstånd anade vi mer än hörde ett dovt ljud från maskinhallen. När vi kom närmare var det som om hela luften vibrerade. Ljudet från turbiner, generatorer och framrusande vatten blandades med det forsande vattnet nedströms verket. Mäktigt. Nej - mer än mäktigt! Olidestationen uppfördes under åren 1906-1919 i röd bohusgranit och arkitekt var Erik Josephson . Yttre trappan upp till intagsbyggnaden. Turbinerna som är av francistyp

Alldeles runt hörnet från Flickskolan i Uddevalla ligger Jakob Trahnsgatan med sina pittoreska hus från förra sekelskiftet. Jakob Trahn kom från Tyskland 1834 och var en herre som kom att betyda en hel del för Uddevalla. Så pass mycket att han fick en gata uppkallad efter sig. Han var till exempel fabrikör på stadens lilla sockerbruk som producerade toppsocker och sirap. Husen, med sina burspråk och balkonger, är välhållna. Gatan är belagd med knott (smågatsten) och hela miljön känns som en stillsam oas i staden. Det är fasaderna mot bakgården och Flickskolan som har de fantasifulla tornen och balkongerna. Mot gatan ter sig husen tämligen lugna och sansade. Här är stilla. Fjärran ter sig stress och jäkt. Trastarna sjöng i buskagen och solen på nedgång silade in mellan husen. Ett fönster stod öppet mot gatan och man kunde ana svag musik där inifrån. För ett ögonblick stod tiden stilla... en lördagskväll i Uddevalla.

Om man fortsätter upp förbi gamla flickskolan i Uddevalla och går över järnvägen, så hamnar man på Skolgatan med sina fina hus och (ny)gamla gatstenar, knott. Om det inte vore för TV-antennerna på taken och de parkerade bilarna, så skulle man kunna tro att man åkt raka vägen tillbaka 100 år i tiden. Här finns både charmiga, låga trähus och ett par stora, rejäla stenhus från förra sekelskiftet. Vad gäller Skolgatan 8 ovan, så har Uddevallabloggen ett läsvärt inlägg om det här . På Uddevallabloggen finns också flera inlägg om hur Skolgatan fick sin nya stenläggning . Jag blir glad av sådan här miljö. Att husen bevaras, bebos och hålls i skick. Och ja - jag har övat start i backe just här... Tack Gunnar på Uddevallabloggen !

Ett litet Uddevallastros i helgen ledde mig till den gamla flickskolan vid Margretegärdeparken. En märklig och fantasieggande tegelborg som en gång i tiden nästan låg lite avsides. Numer har staden vuxit om och förbi. I den här skolan gick min syster, och lagom till jag skulle vara gammal nog att börja, hade den lagts ner. Tråkigt. Om jag hade fått gå här tror jag inte min skolgång hade blivit så överbedrövlig som den blev... Läs mer om Eugen Thorburn , bygdens store arkitekt, på Wikipedia. En uggla - den här gången som symbol för klokskap - pryder skolklockan. Portgången är prydd med väggmålningar och kloka sentenser, till exempel Lev för att lära . Devisen Lär för att leva finns på motsatta sidan. Detaljer från den imposanta stentrappan. Jag har en bild från systerns examen. I hällande ösregn och med färgglada paraplyer står massor av flickor i vita (?) mössor på den här trappan. All grön och röd färg har försvunnit från bilden och kvar finns bara det gamla

Jag har varit på teater! Amatörteatern Studio 32 i Uddevalla gav sin version av Gökboet efter Ken Keseys roman. Romanen som Milos Forman gjorde film av 1975. Filmen som blev en klassiker med Jack Nicholson som den rebelliske McMurphy som hamnar på dårhuset. I den här västsvenska uppsättningen blev avdelningen en kvinnoavdelning. Kanske mest för att de flesta skådespelarna råkade vara kvinnor, men i och med denna lösning fick dramat ytterligaren en dimension. Det hela blev plötsligt en inte bara en kamp mellan den "friska" världen och den "sjuka", utan också mellan mansroll och kvinnoroll. Förtrycket blev så skriande uppenbart. Teaterrummet är litet och intimt. Publiken sitter i gradäng i vinkel på två sidor och scenen tar upp resten av rummet. Som betraktare befinner man sig mitt i händelsernas centrum. Naima, Drottningen, har funnits på avdelningen länge. Hon betraktas som dövstum och är vårdarnas hackkyckling. De två kvinnliga vårdare som slickar upp