Miras Mirakel

Många gånger när jag traskat runt i Gamla stan har jag stannat till vid det här huset på Stora Nygatan. Det ser så märkligt modernt ut. Men faktum är att det är byggt mellan 1907 och 1912 och således en bra bit över hundra år. En nykomling bland Gamla stans betydligt äldre hus i och för sig, men ändå. Gatan är smal och det är svårt att backa för att få en någorlunda hel bild av detta hus, som byggdes för Skandinaviska kreditaktiebolaget med Erik Josephson som arkitekt. Jag tänker Chicago när jag ser det här. Eller affärsgator i Paris. Ett bärande stålskelett med stora glaspartier mellan smala vertikala pelare - den tekniskt mest avancerade arkitekturen vid tiden runt förra sekelskiftet. Det är lite konstigt att tänka sig att arkitekten som ritade detta hus, även ritade vattenkraftverket Olidan i Trollhättan. Eller kanske inte, förresten. De uppfördes i stort sett samtidigt och de där vertikala linjerna… Men onekligen ser Milon 11 ut att vilja lyfta till väders medan Olidan

Ett stenkast från min arbetsplats har man återupptagit den gamla fina traditionen att slå gräset med slåttermaskin efter häst. Just när jag kom förbi hade hästarna fått en stunds välförtjänt vila, och slåtterfolket höll på och mekade med maskinen. Kanske hade den gått sönder. Uppenbarligen tänker de också torka höet på hässjor. Vackert. Hoppas bara att de får in det medan det är färskt. Alltför många gånger på senare år har jag på somliga ställen sett hässjor som stått och grånat en månad efter slåttern. Till vad nytta? I min barndom var detta fortfarande det vanligaste sättet för småbönder att slå och torka sitt hö. Kanske man övergivit hästen och skaffat traktor, men slåttermaskinen, höräfsan och hässjorna var desamma. Och så hem på gungande hölass och på gårdsplanen stod höblåsen och blåste upp höet på skullen. Doften då: Varm häst, färskt gräs, hö. Kallbloden är nog mina favorithästar när allt kommer omkring. Arbetshästarna: Nordsvensken, Ardennern, Fjordhästen. Rejäla

Riddarholmen i Stockholm. Stadens minsta stadsdel och här bor inte en människa. Däremot är det fullt av domstolar och ämbetsverk och en kyrka som syns över hela stan. Från början var Riddarholmen bara ett skär mellan Mälaren och Saltsjön som så småningom kallades Kidskär. När franciskanermunkarna på 1200-talet anlade ett kloster här, kom holmen att kallas Gråmunkeholmen. Vid reformationen drogs klostret in till kronan, munkarna försvann och holmen befästes. Och när stormaktstiden kom på 1600-talet blev holmen en statusö för adelsmän att bygga sina palats på. Kidskär hade blivit Riddarholmen. Nu är riddarna också borta och i palatsen huserar…  domstolar och ämbetsverk. Vad skulle vi kalla holmen idag? Ämbetsholmen? Domarholmen? Eka tomt och öde-holmen? Men sedan man iordningställde Evert Taubes terrass i väster, tycker folk iallafall om att flanera här i solskenet. Och det gjorde jag. Flanerade. I solskenet.   Den gamla Gråbrödrakyrkan , numer Riddarholmskyrkan med sitt karaktä

Midsommarafton. Ja, det är faktiskt idag. Aftonen före årets längsta dag. Eftersom sommarsolståndet inträffar imorgon, klockan 16.38 UTC. Det är inatt som daggen är magisk, som man ska plocka sina sju sorters blommor, som man ska drömma om sin tillkommande om man inte redan har henom. Aldrig att jag kommer att gå med på att midsommarafton inträffar på fredag i vecka 25 oavsett när sommarsolståndet är. Den enda helgdag vi firar som har en astronomisk bakgrund och så går fyrkantiga dumpolitiker och flyttar på den. Åt h-e med den magin. Men midsommarkransen hänger kvar på grinden, om än lite vissen, så nu går jag och firar midsommar och vakar in den ljusaste av nätter. Med en dagg full av sommarmagi. Midsommarkram på er!

Efter allt detta regnande vill det till att man kan torka vingarna i solen! Eller hur?

Fjällbacka. Näst efter Hamburgsund den mest älskade och besökta av våra kustsamhällen. Vi som vuxit upp i norra Bohuslän. Min syster och jag. Fast inte alldeles vid kusten utan lite, lite innanför. Och det är vi nog glada för, tror jag. Redan när vi var barn översvämmades samhällen och stränder av bad- och sommargäster under den varma årstiden. Då höll vi oss för den mesta därifrån. Men något vi gjorde, så fort det bara gick på försommaren, var att ta båten ut ibland öarna i skärgården. Det gick alltid att hitta någon vik, något litet gömme där man kunde få sitta i fred. Det finns väl knappast en ö utanför Fjällbacka som vi inte varit på: Dyngön, Gluppö, Fläskö, Florö, Kalvö, Hjärterön, Valön, Köttö och den spännande krigskyrkogården på Stensholmen. Badade gjorde vi sällan. Vi gick upptäcktsfärder, läste, åt medhavd. Njöt och andades saltvind. Kanske far slog lite med kastspöet. Annars fiskade han mest med garn. Tillsammans med fiskarkompisen Sven. Torsk, makrill, rödspätta,

En timme att slå ihjäl mellan två tåg. Vad gör man? Har man som jag tur och hamnar på en intressant station kan man alltid titta i taket. ( Järnvägsstationen i Göteborg . Jag vägrar att säga tågstation även om det tar mycket mindre plats i text och går fortare att säga. Jag föredrar till och med den charmiga gamla förkortningen jvstn.) Det är något alldeles särskilt med att titta i taket har jag märkt. Rakt fram finns alltid alla de där andra stressade resenärerna som kånkar på för tunga väskor och inte hittar sina biljetter, sina tåg eller sina barn. Och glor man i golvet är där bara sten och nertrampade tuggummin. Men uppe i taket kan man finna de mest häpnadsväckande… …lampor. Men visst hade det varit vackrare med färgade tygvepor istället för ny energi från gröna kaffebönor? Glada flaggor som viftade lite välkomnande i vinddraget från nord till syd. Man kan hitta salamander också. Ovanför en liten väggfast skål. Jag tror det är meningen den ska spotta i skålen. Och a