Miras Mirakel

Jag är så lycklig som fått ärva mors och fars finservis Rörstrands Snökristall. I min barndom plockades den fram enbart till riktigt, riktigt fint och det var inte alltför många gånger jag verkligen fick äta på dessa tallrikar. För det mesta stod servisen bara undangömd i Dalaskåpet med sin mer eller mindre outslitliga kvalitet. - Jag vill ha den till vardags, sa jag och skrev till Rörstrand för att fråga om hållbarhet i diskmaskin. Så här löd svaret jag fick: "Hej! Lyckliga du som fått en så fin servis ! Snökristall fanns i produktion under åren 1951-1966 då Rörstrands fabrik låg i Lidköping. Snökristall är till formen Louise Adelborgs ”Nationalservisen” som hon formgav redan 1930. Inspiration till reliefmönstret av veteax fick hon från den kungliga Wasaättens vapen där en vetekärve, en vase ingår. Nationalservisen har sedan dess funnits i produktion oavbrutet med c:a 200 olika dekorer. Idag produceras den under namnet ”Swedish Grace”. Dekoren ”Snökristall” är gjord av He

På lagom strategiskt avstånd mellan opp och ner i Tyskland ligger den lilla orten Greven mellan Osnabrück och Münster. Alldeles utanför Greven ligger en välordnad ställplats som vi ofta utnyttjar när vi åker husbil. Ställplatsen ligger i anslutning till en marina vid Dortmund-Ems kanal, och har man tur och får en plats vid vattnet, kan man få se stora pråmar passera mitt framför nosen på husbilen. I slutet av oktober hamnade vi här igen och fick se en stor flispråm glida från dimma till sol. Det är något så fascinerande med dessa vattenvägar med dess slussar. Inte nog med att de korsar sitt land som blodådror i en kropp, de erbjuder dessutom ett stilla, vackert alternativ till alla dessa eländiga långtradare som väsnas och bär sig åt. Dortmund-Ems-kanalen är en 265 kilometer lång kanal som förbinder Ruhrområdet med Nordsjön. Kanalen öppnades 1899 och går från flodhamnen Dortmund i söder till Emden i norr. Den byggdes främst för att transportera gods från Ruhrområde

Sent i augusti förra året (känns konstigt att skriva så) gjorde vi en minitur med husbilen i vårt eget närområde och hamnade vid Väddö kanal. Ofta är det ju så att man missar det fina som finns att se nära till förmån för det som ligger längre bort. Turist i egen bygd. Trevligt. En promenad med hunden längs kanalen i den tidiga morgontimman. Jag hade kunnat gå mycket längre. Nu blev det bara en liten snutt norrut från Bagghusbron. Inte illa det. För tusen år sedan var Väddö verkligen en ö, havsnivån var mycket högre än den är idag och leden förband Bagghusfjärden i söder med Singöfjärden i norr. Att båtarna hellre gick den vägen istället för ute på blåsiga havet var naturligt. Under medeltiden började farleden grunda upp och därför grävdes rännor för att kunna upprätthålla trafiken. Den första kanalanläggningen byggdes sannolikt redan under 12- och 1300-talen, men även dessa grundades upp med tiden. Nuvarande kanal började byggas 1819 och det mesta arbetet utfördes av indelta s

Fram och tillbaka genom Danmark. Från Öresundsbron till Rødby. Motorväg hela vägen. Hinna hit, hinna dit. Passa färjan. Och någon gång komma så sent att man övernattar vid Farøbron. Och så fram och tillbaka genom Danmark igen. Alltid på väg någon annanstans. När vi återigen övernattat vid Farøbron vägrade jag att rusa vidare norrut för femtitolvte gången. - Det står Møns Klint om vi kör åt höger där framme. Sa jag. Det skulle jag vilja se. Vi svängde höger. Det var längre än vi trodde. Det var mulet, varmt och vackert. Och framme vid klinten var det ännu vackrare. Klintens högsta punkt, Dronningestolen, är 128 meter, men det är rysligt svårt att få fram den hisnande känslan av höjd i bilderna. Vi gick upp på klinten den här gången. Bokskogen dröp av fukt och allt var nästan osannolikt grönt medan de vita kritklipporna lyste. Diset låg över havet och morgonen var i sin linda. Vi mötte knappt någon. Trapporna ner till stranden tar