Miras Mirakel

Vad ska man då säga om Gyllene salen? Annat än att den är fullkomligt häpnadsväckande. Och att jag hade behövt stativ för att få vettiga bilder. Drygt 18,6 miljoner glasmosaikbitar, varav ett stort antal är förgyllda, klär i stort sett varenda kvadratcentimeter av den 44 meter långa bankettsalen i Stockholms stadshus. Den unge konstnären Einar Forseth gjorde skisserna till utsmyckningen efter arkitekten Ragnar Östbergs idéer. 1923, när stadshuset invigdes, ansågs de allegoriska bilderna i Gyllene salen synnerligen moderna. Så till den milda grad moderna, att vissa till och med ansåg dem tvivelaktiga. På den norra fondväggen tronar Mälardrottningen, som symbol för Stockholm, och hon uppvaktas av Öst och Väst på varsin sida. I knät har hon en modell av Stadshuset. Figurer på östsidan. Figurer på västsidan. På motsatta fondväggen, den södra, finns flera Stockholmsmotiv, bland annat Stadshuset - åter igen. Förresten ser man i hela Stadshuset avbildningar av just - Stadshuset.

Stadshuset är ju inte bara festsalar och glans. Här finns också kontor och sammanträdeslokaler för cirka 200 politiker och tjänstemän. Även i dessa rum och salar finns spännande arkitektur och vackra ting. På flera ställen delar våningsplanen på en fönsterrad. Eller som här en balkong som öppnar upp mot våningen nedanför. Lägg särskilt märke till det rutiga golvet i bilden ovan! I våningen under ser taket ut så här. Trots mer sparsmakade färgval i korridorer och tjänsterum, så finns detaljer och spännande arkitektoniska lösningar att upptäcka överallt. Huset är på något vis transparent. Och för en lamptok som jag så fanns det hur mycket som helst att titta på. Från gnistrande kristallkronor i festsalarna till taklampor, vägglampor och lampetter i korridorer och sammanträdesrum. Hissar finns det också gott om. Bland annat den absolut minsta jag någonsin åkt i. Två personer och med nöd kameraväskan. Om jag höll den i famnen. Det är dock inte den som är på bilden nedan. I de

När vi kom till Stadshuset pågick det saker i Blå hallen. Det tisslades och tasslades och repeterades. Ungdomar sprang upp och ner för den berömda trappan och det låg spänning i luften. -Vi kan nog inte gå dit, sa Regina. Det är någonting på gång. När vi en stund senare tittade ut på Borgargården ringlade en lång kö ända från stora ingången och till Blå hallens ingång. -Aldrig sett så lång kö, sa min guide. Högst upp på bilden ovan syns en rad gallerförsedda öppningar. De löper runt tre av Blå hallens väggar och när vi passerade förbi i korridoren innanför en stund senare, var hallen fylld till sista plats och det hördes förväntansfullt sorl därnerifrån. Plötsligt ljöd ett otroligt mäktigt intro. Orgeltoner så stora och starka att det kändes i kroppen. När jag stack ut mitt objektiv genom gallret insåg jag att vi i stort sett stod på samma nivå som orgelläktaren, där Skandinaviens största orgel bor. Piporna sitter bakom det solformade gallerverket på bilden nedan. Så reste

Stockholms stadshus, beläget i Kungsholmens sydöstra hörn med Riddarfjärden i söder och Klarasjö i öster, uppfördes under ledning af arkitekten Ragnar Östberg 1911–23. 1906 hade stadsmyndigheterna beslutit att på denna plats – "Eldkvarnens" tomt – uppföra ett rådhus (= domstolshus). Ritningar voro uppgjorda af Östberg, som vid 2 täflingar erhållit 1:a priset. Beslutet ändrades 1907 till, att rådhuset skulle uppföras på annan plats (se Stockholms rådhus) och att här skulle byggas ett stadshus (= kommunalhus) med lokaler för stadens styrelse samt festlokaler. För det nya ändamålet utförde Östberg nya byggnadsritningar, som antogos 1911. Grunden påbörjades s. å. Bygget leddes af Östberg personligen, och Stadshuset invigdes af konungen med en storartad festlighet midsommaraftonen 1923. Stadshusets arkitekt har i sin "Vägvisare" framhållit, att det af myndigheterna för byggnaden valda läget är "väl beräknadt att framhäfva Stockholms prägel af sjöstad", att &

Stockholms stadshus. Denna mäktiga, märkliga byggnad som genom Nobelfestligheterna blivit känd i så gott som hela världen. Den byggdes 1911-1923 efter ritningar av arkitekten Ragnar Östberg. På samma plats låg tidigare den ångdrivna kvarnen Eldkvarn, som brann 1878. 31 oktober 1878, Eldkvarn brinner. Målning av Gustaf Carleman. Tomten där stadshuset byggdes var en smula vansklig och grunden fick pålas. Bland annat står det höga tornet på 8 betongpelare som är 5 m i diameter. Pelarna i sin tur står på berggrunden som befinner sig 11 m under markytan. Åtta miljoner tegelstenar från Lina tegelbruk i Södertälje, både handslagna och maskinslagna, gick åt för att bygga stadshuset, som invigdes på midsommarafton 1923. Ibland har man möjligheten att få känna sig djupt privilegierad. Detta inträffade idag då jag fick en alldeles privat visning av det fantastiska huset. Trappa upp och trappa ner, prång, skrymslen, väldiga salar, sammanträdesrum och minimala hissar. Jag fick fotografer

En förmiddag för fem år sedan kom en arbetskamrat infarande med andan i halsen och skrek -Det brinner i ett träd här utanför!!! Som den gamla pressfotograf jag är, greppade jag kameran och sprang ut. En tjock vit rökplym stod rakt upp ur en av våra urgamla, ihåliga lindar på slottsgården. Det var i slutet på april, och lindarna var nyhamlade . Efter en stund kom brandkåren, och jag undrar hur ofta de får göra utryckningar på träd som brinner på det här viset. Kanske oftare än man tror. Som ni ser är linden alldeles ihålig ända från roten och upp i kronan, och troligtvis hade några slynglar tuttat fjutt eller så hade någon slängt in en brinnande fimp. Hur skulle det annars ha gått till? Lindar har inte för vana att självantända. Behöver jag säga att trädet inte tog någon som helst skada av det vådliga äventyret? Det grönskar lika praktfullt och frodigt som vanligt om sommaren...

Så gick solen då upp och när jag kom till jobbet hade några av de nya lindarna åkt ner i sina gropar. Ingen planterare syntes till, så ingen fanns att fråga. Men utifrån ettiketterna på träden fick jag i alla fall veta att detta är Tilia x vulgaris "Pallida" Kejsarlind, och att Lidingö natur och trädgård var leverantör. Tolv lindar är det som ska planteras. Det hade varit intressant att veta hur gamla de är när de ser ut så här. Jag kommer att följa de här träden nu ett tag fram över. Lindar i korsett blir vackra mot soluppgångshimlen. Snart blir de av med sina bindslen och får räta ut sina snörda grenar. De har blivit väl behandlade under transporten. Jag såg inga brutna kvistar eller andra skador. Deras uråldriga föregångare har blivit bortförda och staplade på en äng en bit från slottet. På bilden nedan syns toppänden på det största, ihåliga trädet ovan. Jag började räkna årsringar och slutade då jag kom till hundra. Då var det minst en tredjedel av stamm

Jag skrev för några dagar sedan om hur några av de gamla träden i en av våra slottsalléer fälldes. Det var murkna och hade gjort sitt. I alla fall som träd i en allé. I eftermiddags när jag skulle gå hem, såg jag att de redan forslat dit den nya generationen lindar. På rad står de där och väntar på att få komma ner på sin nya plats. På att få vara slottsallélindar . På att få bli stora och starka och omfångsrika. Stolta. Jag hoppas på att hinna till jobbet tidigt i morgon bitti för att få se, och kanske fotografera, hur några av dem kommer på plats. Om dessa lindar blir lika gamla som de som nyss fällts, så kommer de fortfarande att stå här runt 2160. Tanken svindlar...

Huset Silfvercronas gåta spelades ju in på Penningby slott och när jag googlade på TV-serien hittade jag det här YouTube-klippet hos Stationsvakt . På SVT:s webbutik går det också att köpa filmen. Faktatexten har jag också plockat från deras sida. "Den populära ungdomsserien om en magisk resa i tiden. I slottet Silfvercrona bor gamla Tant Hedvig ensam med sin katt. När hon får besök av ungdomarna Lasse och Lisa visar hon dem motvilligt runt i det fallfärdiga slottet. Men ett av rummet förbjuder hon dem allvarligt att gå in i. Lockade av berättelser om en förlorad skatt kan ungdomarna inte låta bli att ge sig ut på en upptäcktsfärd. Någonstans på vägen försvinner plötsligt Lasse, och Lisa följer spåren till det förbjudna rummet. Plötsligt är året 1437 och hon grips av en bister slottsvakt. Vad som följer är ett fantastiskt äventyr genom flera århundraden, då ungdomarna jagar den gåtfulla skatten och träffar flera spännande historiska personer. De lär sig också snart att s

Det egentliga målet för gårdagens utflykt var Penningby slott någon mil söder om Norrtälje. Vi har varit framme och tittat förut, men inte gått närmare. Denna byggnad är mycket märklig. En stor fyrkant i mitten med ett försvarstorn i varje diagonal. Klicka på skyltbilden nedan så får du lite mera fakta om slottet. Länken ovan leder till Slottsguiden.se som också har en hel del matnyttigt att erbjuda. Slottet var en gång i tiden en våning högre, men en brand på 1830-talet förstörde taket och hela den övre våningen. TV-serien "Huset Silfvercronas gåta" spelades in här på Penningby på 1970-talet, och det är nästan så jag vill skaffa filmen bara för att få se hur det såg ut. Jag såg den tyvärr aldrig då. Slottet är numer obebott och privatägt och en tämligen märklig känsla infinner sig när jag går omkring här. Någonting mycket, mycket uråldrigt. Trots att jag själv arbetar i ett slott från 1500-talet (med medeltida murar i källaren) så känns det här på något sätt äld