Solens herre, månens bror och stjärnornas kamrat



Det finns ett musikstycke som jag alltid återvänder till. Inte särskilt ofta, men åtminstone en gång i halvåret känner jag att jag måste höra Lars-Erik Larssons lyriska svit Förklädd gud.

Texten är skriven av Hjalmar Gullberg och hämtad ur diktsamlingen Kärlek i tjugonde seklet från 1933.

Sviten skrevs 1940 och uruppfördes den första april samma år i Sveriges radio, där både Gullberg och Larsson arbetade just då.


Och kanske är det så att det finns gudar ibland oss, men att våra blickar är alldeles för slöa för att se det...



Vem spelar på en pipa en låt av gryningsluft,
för himmelsk att begripa, höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden, flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden för djur och växt?

Vem är den gode herden som för sin flock i vall
och som med gräs förser den och toner av kristall?
Vem går på betesängar i sommardagens kvalm
och sover bland drängar på jordisk halm?




Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.
Längst ner vid bordet är hans sked och skål.
Bland kreatur i ladan är hans bädd.
Han äger intet jordiskt föremål.
I herdekappa går en gud förklädd.




Kring höstlig vaktelds bränder församlar han frysande får
och sköter med kloka händer de djur som har sår.
Hans sanna hem är sagan, hans själ är lyra och dikt.
Dock gör han utan klagan sin jordiska plikt.

Välsignelse följer i gudarnas spår.
Om kappan än döljer hans gyllne hår,
så blomstrar den mark där han går.
Han spelar för djuren, som följa hans takt,
för solen, för skuren i nyplöjd trakt,
där döden förlorar sin makt.




Husbonden må vi prisa säll, Tessaliens monark.
När han står upp vid hanegäll, är han på helgad mark.
För den som bland hans drängar bor och äter deras mat,
är solens herre, månens bror och stjärnornas kamrat.




Vad faller över träden för silverglans,
vid pipans bröllopskväden och djurens dans?
Vad är det för ett rike han kommer från,
han som ej är vår like, men blott ett lån?
Erinrar han sig, fången vid äng och vik,
en värld som är förgången, en glömd musik?
Erinrar han sig lyra och jungfrukör,
ett liv av helig yra, som aldrig dör?




Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.
Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.
Han bär ej lyra eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.
Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.




Tror du att fåren skulle beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle, om inte gudar fanns?
Tror du, att våren skulle binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle, om inte gudar fanns?




Bjuder ett mänskoöga till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga, som folk är mest,
lägger som himmelsk läkning för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning, sin hand i vår,
synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd

- då sitter vid vår sida, en gud, förklädd.


Kommentarer

  1. Oj, Mira, tack!Hur kommer det sig att du kommer med den nu? Kanske är det mörka november som gör att du tar fram ljus, sommar och grönska nu.
    "Förklädd gud" har jag också hört många gånger under livets gång. Har den på cd. Måste leta fram och höra hela.
    Väldigt berörande, och detta trots att jag inte tror på nån bibelns gud i alla fall. Men det gör absolut inget. Tack igen.

    SvaraRadera
  2. Stort tack för detta - idag behövde jag höra något vackert och fint och så besöker man din blogg och får sina önskningar uppfyllda.

    SvaraRadera
  3. Jo, den du...Den är fin den.

    SvaraRadera
  4. Gabrielle: Kanske var det mörkret eller kanske var det bara så att det hade gått ett halvår sedan jag hörde den sist. Visst tror jag på gud, men ändå kanske inte bibelns bokstavsgud som du säger. Snarare på en gud som är människans inneboende godhet, de små underverken i tillvaron, kraften som får gräset att spira och fåglarna att sjunga, kraften som får solen att lysa och planeterna att snurra i sina banor. Jag är en synnerligen vetenskaplig person. Mycket intresserad av fysik, kemi och biologi. Men jag tror ändå att det finns något större. Något riktigt stort därute (eller därinne) som liksom är motorn i allting. Huh, nu blev jag filosofisk. Men jag tror inte att det sitter någon skäggig farbror på något moln...

    Staffan H: Nu blev jag glad att jag kunde glädja dig!!! :)

    Ninna: Och vintersagan! Men den kommer när snön fallit!

    SvaraRadera
  5. Tack för ljud- och bild. Har inte läst denna poesin sedan jag en gång i tiden "var tvungen". Stor skillnad på upplevelsen då och nu.

    SvaraRadera
  6. Åh, vad vackert. Allt! Tack så mycket också för så fina svenska bilder. Blir nästan helt frisk!!

    SvaraRadera
  7. Lisette: Att bli tvingad att läsa något kan bli väldigt fel. Att få upptäcka själv kan vara mycket spännande. Men skolan anser ju att alla måste känna till vissa saker, och då blir det sådär. Hur gör man litteraturämnet i skolan mer lustfyllt?

    Monet: Oh! Så roligt att lite svensk musik och svenska bilder (sommar, i och för sig) kunde få dig lite friskare! :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.

Populära inlägg