Miras Mirakel

Att så här års, när jul och nyår är avklarat och man bara går och längtar efter vår, besöka Slottsträdgården Ulriksdal är helt nödvändigt. Årets första dosis av knarrtulpaner, fröpåseprassel och växthusbalsam. Så det är… Inget kan väl som handelsträdgårdvisiter väcka habegäret, och jag såg en hel hoper ting som skulle göra sig utmärkt i en fransk trädgård.

Tio år med bara tre väderstreck. Jag kan inte spela silverflöjt, men jag kan känna den i själen, den blå himlen, de gyllene klipporna, de violetta skuggorna. Lil.

För mig, som gillar att titta på moln, kommer nog mitt andra hemland Frankrike att ge mig mitt lystmäte. På resan ner stannade vi till och sov några timmar i norra Frankrike och när jag tittade upp på himlen, som började ljusna, fick jag syn på de mest makalösa Kelvin-Helmholz-vågor . De kollapsade medan jag fiskade fram kameran, men det är i alla fall tillräckligt mycket kvar av dem för att man ska kunna se vad de varit. Lite längre fram på förmiddagen dök denna märkliga korkskruv upp på himlen. Det måtte varit oroligt i lufthavet den dagen. En av de sista kvällarna i vår franska by dök denna kompis upp i solnedgången som enda moln på himlen. Vartefter solen sjönk utvecklades molnet mer och mer till ett typiskt linsmoln, Lenticularis , och det var bara att njuta av det till även detta kollapsade i skymningen. Jag ser fram emot många fler intressanta moln på den franska himlen.

Frågan om carrelage i vårt franska hus har sysselsatt oss i nästan ett halvår. Efter ett antal vändor hit och dit, där bland annat ingick framknackandet av ett makalöst originalgolv och en fasaväckande misstanke om att vårt nyköpta hus innehöll asbest, har vi bestämt oss för att originalgolvet ska läggas över. Klå mig inte nu, men golvet är så skadat av ett antal bortplockade mellanväggar kors och tvärs i rummet. På ett ställe är nivåskillnaden så mycket som två centimeter. Hur får man ordning på det? Jag gråter visserligen en skvätt inombords, men förstår att jobbet att rädda ens en del av originalgolvet blir för stort. Det nuvarande rummet har innehållit inte mindre än två små rum och två smala korridorer. Nu blir det ljus travertin på hela bottenvåningen. En vacker, levande natursten. På övervåningen behåller vi det befintliga carrelaget. Där har inga mellanväggar tagits bort, och golven är intakta. I det nya badrummet på övervåningen blir det golv som ovan. Och badrumm

En av dagarna mellan nyår och trettonhelgen åkte vi till Taulis i Pyrénées-Orientales , för att hälsa på släkten. Vi brukar åka den östra vägen, den via Amélie-les-Bains, men den här gången hade vi personbil och behövde inte tänka så mycket på smala, slingriga vägar. Alltså tog vi N116 mot Andorra och svängde av mot sydost vid Bouleternère in på den lilla, kurviga D618. Redan från motorvägen syntes berget Canigou tydligt. Väg D618 följer i stort sett den lilla ån Boulés sträckning och i den ena hårnålskurvan efter den andra klättrade vi stadigt uppför. Vid ett tillfälle kom vi runt en krök, kanske den högsta punkten på just den sträckningen, och där låg hon igen i hela sin prakt Pic du Canigou , snöklädd, lysande och drygt 2700 meter hög. Hon syns nerifrån slätterna norrut, från Medelhavet vid Agde och två gånger om året, i februari och oktober, syns hon i solnedgången ända till Marseille 26 mil åt nordost. Och så kan det nog bli om man sticker nästan tre kilometer rakt upp

Efter att ha firat nyårsafton på vårt lokala stamställe tog jag mig på nyårsdagen före att finna lite fina hundpromenadvägar runt vår franska by. Så jag gick upp på den cederklädda kullen mitt emot vårt hus. Däruppifrån var utsikten hänförande i den nedåtgående solen. Montagne Noire i bakgrunden ger vår by en dramatisk siluett. Sedan vände jag byn ryggen och gav mig iväg åt andra hållet, och det dröjde inte länge förrän jag var ute på rena landet. Byarna ligger tätt här på slätten mellan bergen och Medelhavet, och jag skymtade strax grannbyn vid horisonten. Överallt vinodlingar. Och så grönt det är! Nätterna var kyliga men på dagarna nådde temperaturen upp mot 14-16 grader. Solen värmde ordentligt. Och för första gången i mitt liv plockade jag blommor på nyår. Med solen nära horisonten gick vi hem igen med vinfält på båda sidor. Denna väg tänker jag gå många gånger.

Sent på kvällen dag två kom vi till Besançon , den gamla staden vid foten av Jurabergen i östra Frankrike. En måltid, en kvällsvandring och sen i säng på hotellet i gamla stan. Att det sedan även blev nattvandring för mig och Emser, det är en annan historia. På morgonen passade jag på att fotografera lite på hundpromenaden. Det var vackert. Det var kallt. Vi var nästan ensamma ute. I Besançon gör floden Doubs gör en rejäl krök runt en 120 meter hög klippa och på klippan passade det att bygga citadell. Hela Doubs är en krök förresten. Först rinner floden mot nordost och sen vänder den och rinner helt sonika åt andra hållet. Rakt genom citadellklippan har man huggit ut två tunnlar. Den ena för båttrafik och den andra för biltrafik. Och jag förstår varför. Det skulle bli väldig mycket åka runt annars. Detta är en stad jag verkligen vill återvända till. Här finns hur mycket som helst att se. Och fotografera.

Vi tog bilen på juldagen för att färdas de drygt 250 milen ner till vår franska by. Märklig känsla att resa på juldagen. Inte många ute och stormvarning i faggorna. Klass 2-varning utfärdad för Urd och vi ville över Öresundsbron och till färjan Rödby – Puttgarden innan den värsta blåsten kom. På kvällen kom vi fram till Lybeck. Hotellet låg alldeles vid Holstentor , Lybecks medeltida stadsport, som jag inte sett sedan familjen gjorde sin Grand Europatour när jag var 15 år. Den var rolig att återse och det var roligt att klämma lite på kamerans mörkerseende. Helt ok på frihand tycker jag. Och ja, tornen lutar verkligen betänkligt…