Miras Mirakel

En brevbärare och hans hundspann vilar en stund på postkörningen mellan Seward och Susitna i Alaska, nordväst om Anchorage. Hundspann var det enda sättet att transportera post i vissa områden i norra USA och Alaska under vintermånaderna vid förra sekelskiftet. Eftersom slädarna inte fick bli för tunga, var det oftast enbart brev som befordrades. Tidningar, tidskrifter och paket fick vänta till våren och transporterades då med ångbåt eller vagn. National Postal Museum, Curatorial fotosamling. Fotograf: Louis H. Pedersen. Länk

Musik: Antonín Dvořák - Stråkkvartett Nr.12 i F-dur (Op. 96) "American": andra satsen, Lento. Alban Berg Quartet . Bilder: Christinas World och Wind from the Sea av Andrew Wyeth

Min bloggvän Hasse Wester, Slottsträdgårdsmästaren på Engsholm , har gjort en trädgårdsbok. Åratal av vandrande, filosoferande, skrivande och plåtande i Stockholms trädgårdar har till slut givit detta resultat. Och inte nog med att han vandrat och plåtat i dessa gröna rum, han har också en gång i tiden – i sin familjs företag – skött om flera av trädgårdarna. Jag har en eller annan gång haft den stora förmånen att få följa med honom till några av dessa smultronställen, och nu väntar jag med spänning på att boken ska komma ut och att vi ska få se resultatet av hans mödor. Boken ges ut på Norstedts förlag i april och kan beställas via Bokus . När jag rotar i mitt bildarkiv, inser jag att inte tagit en enda bild på min vän. Utom – händer och skuggor. Så kan det gå i bloggvärlden. Man lägger inte gärna ut bilder på varann. Återkommer med en recension så fort jag fått boken i min hand!

Klockan är tjugo över tre och min timerinställda fönsterlampa skäms. Det finns väl knappast något som gör Mira lyckligare, än när jag får gå och pillra fram timerinställningen för skämsiga lampor. Ljuset är verkligen på väg tillbaka! Och mina båda slottsfönsterorkidéer är i knopp och blomma. Vår! Hitåt!

Jag som sällan eller aldrig ser på teve, måste erkänna att jag den här vintern överskridigt all tidigare statistik. Det har inte funnits ork för någonting när jag kommit hem från jobbet. Svarta natten utanför och en trötthet som övergått allt förstånd. Det är knappt jag ens orkat blogga. Så det har blivit många timmar framför teven. Satellitavtalet sa vi upp förra vintern och det har vi aldrig ångrat. Är det något jag avskyr, så är det reklamteve. Alltså är det ettan, tvåan och Kunskapskanalen som fått min uppmärksamhet. Kunskapskanalen! Denna pärla bland kanaler. Så långt från dumteve men kan komma. Men… Som jag, trots allt, är en tämligen rastlös person kan jag ändå inte sitta framför teven sysslolös. Detta har resulterat i en hel hoper vantar och sockor av skiftande kulör. Mönstret sitter i ryggmärgen och stickorna bara går. De här vantarna var dock en smula mer koncentrationskrävande. Men det gick. Varma blev de också med sitt dubbla garn. Jag hade dem idag på hundpromena

Språket ur Hasseåtages Spader Madame Mor i Skutan av Claes Eriksson Bara ett par små tungvrickande muntrationer på samma tema så här på fredagseftermiddagen...

Sådär ja! Efter några dagars trevande försök är talgoxarna äntligen igång med sin vårsång (stadsvarianten): tity, tity, tity, tity. Kallt som skam är det, minus 18 i morse, men ljuset börjar definitivt återvända och det är det de går efter, de små liven. Och det gäller att fylla på fågelbordet nu, så att de inte fryser ihjäl i den kalla natten.

Vidare, vidare, efter vår död ständigt vidare. Den stora grönskande världen - blott vidare, vidare, utan oss   Bo Setterlind   Antonín Dvořák – Pianokonsert i g-moll, op.33. Andra satsen: Andante sostenuto. Min saknad är ett blödande sår…

Jahapp! Så var det färdigt för den här gången och ut med alla julsakerna inklusive granen. Många är väl de halvdöda granstackare som likt barriga skelett åkt ut under helgen efter att ha gjort sitt i stugorna. Somliga har kanske haft julgransplundring. En företeelse som kommer sig av att man förr hängde ätbara saker i sin gran; äpplen, karameller och pepparkakor. Och det måste naturligtvis tas tillvara och ätas upp. Gärna under festliga former. Vad som förvånar mig en smula är alla de som hystar ut sin gran på gatan och förväntar sig att någon annan ska ta hand om den. Eller lägger dem i en hög på torget. Först kommer en gran och det dröjer inte länge förrän där ligger en hel hög. Som någon annan ska bära bort… Något som någon annan faktiskt tar bort, är de offentliga granar som pryda vår stad. Ner med dem! Lastbilar och kranar. Snart är glada julen slut, slut, slut. Julegranen bäres ut, ut, ut. Men till nästa år igen Kommer han vår gamle vän, Ty det har han lovat. (Liten

  Vi är väldigt olika, min syster och jag. Som natt och dag. Som mörker och ljus. Som Yin och Yang. Men vad vore natten utan dagen, mörkret utan ljuset eller Yin utan Yang? Trasigt! Sönder! I stycken! Hon är svart och jag är röd. Eller om det är hon som är röd och jag som är svart… Hon är mina minnen och min framtid. Hon är blod av samma blod. Gjord av samma jord. Och nu när våra föräldrar är borta, är det hon som har nyckeln till min barn- och ungdom. Hon är stark, modig och begåvad. Hon är min syster och utan henne vore jag halv.

2012 blev nederbördens år. Jag tror sällan jag varit med om ett så idogt regnande eller snögande heller för den delen. Nyårsafton vräkte regnet ner. Att tända marschaller eller sända upp tai-lyktor var bara inte att tänka på. Men på nyårsdagens morgon vaknade vi till strålande solsken. Varmt leende solsken som höll i sig ända till lunch. Och idag, på årets sjätte dag, behagade solen skina igen. Ut for vi. I solnedgången gick vi en tur över åkrarna på vårt favoritvinterpromenadställe. Förresten, så här års känns det verkligen som om soluppgången övergår direkt i solnedgång, när solen bara orkar upp några grader (cirka 8) över horisonten. Ändå har dagen blivit 22 minuter längre sedan vintersolståndet. Skaren bar och det var lätt att gå. Någon eller ett par minusgrader och helt vindstilla. Långa skuggor. Sned sol. Och i de uråldriga ekarna gnistrade rimfrosten. Och Emser – Gyllenhunden – var med.

Foto: Pelle Wahlgren. -Tänk ut ett ord som ligger er nära om hjärtat och rita sedan en logotyp till ert ord, sa han den där gången. Och det gjorde vi. Det tänktes och ritades en bra stund, och sen fick vi stiga fram en och en och presentera oss själva, vårt ord och vår logga. -Jag är inte så bra på namn, sa han sen, men en ordbild, den glömmer jag aldrig! Några dagar senare när jag kom traskande gatan fram, hörde jag en bil bakom mig. Någon la sig på tuten, vevade ner rutan och skrek MISTLUR så det ekade mellan husen. Det var Hans Christer Ericson . HC. Mistlur var mitt ord. HC var min lärare och jag glömmer honom aldrig. Och nu är han död. Det gör ont! Han gav så mycket av sig själv. Tänkte så mycket. Visade så mycket. Både av sig själv, sina bilder och andras bilder. Alltsomoftast ledsagat av tänkvärda ord eller någon underfundig historia. En av våra uppgifter bestod i att göra en bok. Det enda kriteriet för bok i det här fallet, var att den skulle kunna mångfaldigas och

2013 års månadsbilder kommer från den schweizisk-franske illustratören Eugène Samuel Grassets kalender från 1896: La Belle Jardiniere – Den vackra “trädgårdsmästerskan”.   Eugène Samuel Grasset (1845 - 1917) föddes i Lausanne, Schweiz och växte upp i en konstnärlig miljö. 1861 for han till Zürich för att studera arkitektur. Efter sin utbildning reste Grasset till Egypten. Ett besök som kom att påverka hans dekorativa konst mycket. Han inspirerades även starkt av japansk konst. Mellan 1869 och 1870 arbetade Grasset som målare och skulptör i Lausanne, men flyttade 1871 till Paris där han designade möbeltyger och gobelänger samt keramik och smycken. Dock var det affischkonsten som blev hans starka sida. Med den växande populariteten för franska affischer i USA, blev Grasset snart kontaktad av flera amerikanska företag. I slutet av 1800- och början av 1900-talet var Grasset anställd för att undervisa i grafisk design på flera franska designskolor. Eugene Grasset dog 1917 i Sceaux