Wira bruk

O fröjd! Efter dagar och veckor av strilande regn kom så en dag med strålande sol. En hel dag! Vad kunde man annat göra än att ge sig iväg på utflykt för att få i sig så mycket ljus som möjligt.

Och eftersom jag är den jag är, nosade jag raskt upp ett gammalt bruk att dokumentera. Bruksmiljö och ljudet av det forsande vatten gör mig både lugn och vetgirig.



Wira bruk ligger ungefär 2,5 mil söder om Norrtälje och anlades så tidigt som på 1630-talet. Bruket var under lång tid det enda svenska bruk som tillverkade klingor till kronans hugg- och stickvapen.



Efter att att dessa privilegier upphört avtog vapensmidet eftersom och nyttoföremål som bland annat liar och yxor tillverkades istället.



1948 dog den siste Wirasmeden och bruket förföll sakta men säkert.



1965 restaurerades bruket och hålls numer i stånd av Stiftelsen Wira bruk. Här finns konstsmed, museum och kaffestuga.



Som vanligt när jag går omkring i sådana här miljöer, ser jag dåtiden som någon sorts lager på lagerhändelser. I skugglik genomskinlighet skymtar smederna, drängarna, fororna. Ett myller av liv och idoghet.



Blandat med forsens sorl hörs hammarslag och rop. Det doftar av vedbrand och kökkenmödding och överallt ligger stångjärn och färdiga produkter som ska forslas bort.





Kanske är det därför jag har svårare för det blänkande nya. Där finns ingen historia. Ingen transparens. Inga rörelser i ögonvrån. Inget liv.

Plötsligt slår mig tanken: I det nya är det jag som får skapa de första spåren. Jag som får bli minnets skugga i de efterföljande generationernas seende. Och kanske är det den tanken som skrämmer. Jag vill hellre vara en länk i kedjan än en föregångare. Tror jag...



Sedan är det det här med min fascination över den gamla tekniken. Hur människan tog tillvara utan att förstöra. Utnyttjade vattnets och vindens kraft med sinnrika men enkla lösningar.



Fånga vinden, fånga vattnet. Och sedan släppa dem vidare igen.





Läs mer om Wira bruk.