Miras Mirakel

Fuktmättad luft, doften av jord och klorofyll, färger och former, inspiration. Den här miljön får mig att må gott ända in i själen. Jag mår bra i växthus. Minner mig om Daldockor… Åh, dessa fålar! De hade SÅ gärna fått flytta hem till mig. Jag vågade inte ens titta på prislappen. Men morotskaka fick vi och jag kunde som vanligt inte förmå mig att äta upp blomman. Och Emser uppskattade både promenaden i slottsparken och besöket i caféet. Mycket att titta och nosa på.

I april 2014 nyinvigdes den restaurerade stenbron vid Ulriksdals slott norr om Stockholm. I samband med restaureringen passade man på att bygga en fisktrappa för att fiskar som grönling och nissöga fritt ska kunna passera dämmet mellan Edsviken och Igelbäcken . Vid promenaden idag passade jag på att fotografera den nya trappan, och jag tycker den ser riktigt trevlig ut. Låter bra gör den också. Ett stillsamt, rogivande porl. Och en bit bort längs Igelbäcken står morianerna fortfarande och drar i sitt nät. Ett nät i vilket grönling och nissöga förhoppningsvis inte fastnar.

Om man, likt mig, är intresserad av stadsplanering i allmänhet och Stockholms nyare (och äldre) historia i synnerhet är Anders Wahlgrens filmer en absolut nödvändighet att se. Jag köpte den här samlingsboxen för ett tag sedan och har fått mig ett antal timmar tidlös skönhet blandat med upprörande riv ner-mentalitet till livs. Vad som tog åt Stockholms stadsplanerare på 60-talet kan man bara drömma mardrömmar om. Hela city skulle rivas (och mycket revs också) och hiskeliga trafikleder skulle dras kors och tvärs rakt genom staden. Vem vet var det hela hade slutat om inte folk fått nog och pengarna tagit slut. På ett initierat och tämligen kritiskt sätt berättar Wahlgren om dessa klåfingrigheter (läs nidingsdåd) ledsagat av intervjuer och både gamla och nyare bilder från staden. I boxen finns filmerna Spelet om Stockholm, Staden i mitt hjärta, Stadens själ, En kluven stad, Kungsträdgården och Vällingby. Jag hoppas att dagens stadsplanerare ger sig tid att se de här filmerna och a

I hela mitt liv har jag älskat det. Varje år vid den här tiden brukar jag hålla noga koll på hur de små rännilarna och mindre vattendragen i min närhet mår. Finns det vatten i dem? Är det fruset? Eller har isen händelsevis börjat släppa och vattnet rinna fritt? Och den dagen jag vid hundpromenaden hör det omisskännliga porlandet mellan trädstammarna, kan jag inte hålla mig längre. Då måste jag ha tag i en sprättpinne av lagom längd och sen går jag loss. Ner i bäcken och rensa! Bort med gamla löv och grenar som hindrar vattnets fria lopp. En bra bit uppströms går jag och sen är det bara att följa Nilen från källorna till havet. I brist på bäckar petar jag i rännstenar och runt dagvattenbrunnar. När jag var barn grävde jag bäckar på den sluttande gårdsplanen hemma. Inte bygga dammar, utan släppa loss. Fram med våren bara! Jag skulle aldrig kunna bo någonstans där det inte fanns en aldrig så liten bäck i närheten. Och nu har jag fått en själsfrände i Emser. Huruvida han har fritt lopp

Något av det mest ljuvliga jag vet, är koltrastens sång i vårvinterkvällen. Än har de inte satt igång, men jag tänkte att jag skulle förbättra deras möjligheter till liv, längtan och lockrop när den tiden kommer (vilket kan vara rätt snart). Jag har ju märkt att de inte kommer till den vanliga fågelmatningen. De vill inte ha vare sig nötter, talgbollar eller solrosfrön. Därför ger jag dem äpplen. Ituskurna i en gammal grillhållare för fisk, nedstucken i parasollhålet i trädgårdsbordet. Kan tro det är populärt! Trastarna avlöser varandra vid äppelmaten, och jag måste fylla på varje dag. Morot däremot. Äter de inte.

Foto: Keith Salvesen Jag vet inte vad jag ska kalla dem… Bell-mouth spillways. Klockmunnade spillvägar? Klockformade slukhål? Hursom är det utskov, bräddavlopp till dammar, och det mest fascinerande jag sett på den här sidan jul. Uppenbarligen vanligt i engelska vattenreservoarer. Pontsticill reservoir overflow . Jag måste åka dit och titta! Klicka här så får du se flera spillways!

Jag måste ha varit i 20-årsåldern då jag stegade in i den gamla bosättningsaffären på Södra Drottninggatan i Uddevalla. (Eller var det en järnhandel?) Hursom. Jag hade spanat in en fotogenlampa där, som jag bara skulle ha, och när jag sparat ihop tillräckligt mycket pengar så köpte jag den. Den var ny och från Karlskrona Lampfabrik och jag bara SKULLE ha den. Wämölampan , formgiven 1889. (Den finns fortfarande att köpa.) Det hände något med mig efter att jag köpt den där lampan. Jag blev som tokig i fotogenlampor. I mitt föräldrahem fanns en hel hoper, en del av dem ombyggda till el. Jag tog itu med dem. Renoverade, köpte reservdelar. Gjorde tillbaka till fotogen. Gjorde iordning. Fick dem i lysbart skick. Gick i järnhandlar. På Mässingsmäster. Lärde mig allt om linjer och kosmosbrännare. Putsade, köpte nya kupor. Var lycklig. En eller annan gång kom jag över antika lampor, som jag köpte och renoverade. Men för ett antal år sedan köpte jag lysfotogen som var dålig. Den stank.

Ångbåten H.K. Bedford, som sjönk i Ohio River nära Waverly, West Virginia, i februari 1912. 1912 var uppenbarligen ett riktigt båtsjunkarår. (Källa: Flickr Commons project, 2008 ) George Grantham Bain Collection (Library of Congress).