Miras Mirakel

Nå. Det är bara att erkänna. Det enda som ger mig någon sorts lust och tillfredsställelse i bildfångarvärlden just nu, är att smyga runt med Adobe Capture och hitta mönster i tillvaron. Och jag sa ju att jag skulle sänka ribban. Så det är bara att stå ut.

Min lilla kalejdoskopleksak på mobilen, Adobe capture, har verkligen roat mig under helgen. Nyfiket har jag gått från färg till färg, från form till form, från mönster till mönster och vridit och vänt på mobilkameran för att hitta spännande resultat. Med risk för att bli tjatig kommer jag inte att kunna låta bli att då och då publicera mina små alster. Min vandring med telefonen påminde mig om en lek jag tyckte mycket om som barn, "Gå i taket". Jag tog en spegel och bar den framför mig med glaset vänt uppåt. Sen klev jag över halvmeterhöga trösklar och rundade taklampor av hjärtans lust. Att gå med mobilkameran öppen med Adobe Capture inställd och riktad neråt mot golvet gav faktiskt en liknande känsla. Mönster och färger ändras och flyter in i varandra när man går. Märkligt. Spännande.

Ibland kan man behöva en ny leksak när snön står på tvären ute och trädkronorna daskar sig lealösa i kulingbyarna. En vän hade gjort så spännande mönster och jag var bara tvungen att få reda på hur han hade gjort. Det framkom att han använt Adobe Capture , och jag som redan har ett Creative Cloudkonto, kunde naturligtvis inte låta bli att ladda ner den. Sen till att leka. Appen låter mobilkameran välja ut olika former, exempelvis trianglar, och skapar sen mönster av dem, precis som ett gammaldags kalejdoskop. Nedan har vi till exempel vår fina Märta Måås. Sen en stolsits, en veckad lampskärm, en lampkrona, en mässingslampskärm, en röllakanmatta, en krukväxt och en graf i DN. Så det kan bli...

En liten tur till Wira bruk blev det i helgen. Bara för att få komma ut lite och inte bara plocka ner julsaker och stirra på väggarna. Wira har jag ju varit på åtskilliga gånger förut, en återkommande favorit i repris. Nytt i byggnadsfloran den här gången var det här Villa Villekulla trädkojehuset som jag inte kunde låta bli att fotografera. Tingshuset wild and cracy. Allt medan Tingshuset senior en smula överseende bevakade telningens framfart i trädgården mitt emot. Värdshuset var stängt, så vi tog en fika i café Lidret. Wirabullarna var supergoda och gossen som serverade sa att han bakat dem själv. -Är du bagare? frågade Hussen. -Nä, jag är grävmaskinist! Han borde sadla om.

Nu har jag nog lagt ribban för högt igen. Och återigen har det fått som resultat att det inte blir något bloggande alls. Jag tycker mig inte hitta något som är tillräckligt vackert, intressant eller lärorikt för att lägga ut, och tappar bort det där vardagliga, enkla som var tänkt från början. Det stora i det lilla. Det blir prestationsångest av alltihop. Nej, ner på jorden. Släpp tvånget. Lek. Se. Eller pausa. Eller nåt.