Miras Mirakel

Jobbet har varit rent bedrövligt idag. Telefonen ringde, mailen stod som spön i backen, datorn hängde sig och chefen ville ha ut en Powerpointpresentation som skulle vara både kreativ och färdig igår. På vägen hem råkar du gå förbi en bokhandel. En liten, bortglömd boklåda som länge fört en tynande tillvaro och som enbart tycks överleva på en handfull halvgamla pappersentusiaster. Vad är det som får dig att gå in? En känsla? Ett förbiilande minne? Av hur det kändes att krypa upp i soffhörnet med en alldeles nyköpt bok i händerna. En BOK. Stryka över pärmen, känna tyngden, glädjas över genomtänkt layout och typografi. Hur det nu än är så går du hem med en alldeles ny bok i en liten papperspåse. Känslan är både ny och gammal. Ett igenkännande... Du kan knappt bärga dig tills du kommit till ro och kan krypa upp i ditt soffhörn. Nej, vänta! Öppna den inte än! Först måste du läsa baksidestexten en gång till och känna förväntan över den läsupplevelse som ligger framför dig. Nu

Nere i storsjöhamnen i Tulavall satt en flicka som hette Ellen Skärvmarck. Hon var fjorton år och nästan elva månader. Det var i oktober, och solen höll på att gå ner. Dagen hade varit så där vanligt höstvacker. Ellen hade strövat längs stränderna och klättrat i Parkbergen, ensam och för sig själv, och hon hade tänkt att bara ta sig en hastig sväng genom hamnen innan hon gick hem. Men i solnedgången skedde en förvandling. Allt vasst glit­ter försvann. Istället kom där en djupnande glans. Färgerna blev färre; mäktigare. Formerna blev tydligare; träden, hus­taken, kajernas längder och klippornas stup. - Hon ville inte lämna förvandlingen. Hon ville inte trängas under tak och inom väggar. Hon satte sig på en magasinstrappa invid en kaj. Där var folktomt och stilla. Hon satt och såg på skeppen för ankar på redden och bortom skeppen himlarnas vida rum. Här, där älven mynnade ut och havet låg öppet, var vatt­nen nästan alltid oroliga. Vågorna bytte mellan sig flisor av färg, himlens bleka

Det blåste och bladen höll sej inte stilla en sekund, därför gjorde jag ett experiment med blixtfotografering. Resultatet blev intressant...

Snälla Slottsträdgårdsmästaren berätta vad det här är...

En ensam ros står kvar och fryser i slottsrabatten...

Vi har Gustav Alms skottkärra!

Whirlybird mahogny

Slottsträdgårdsmästaren anordnar fototävling! Lämna bidrag eller gå in och rösta! Kan bli riktigt spännande! Gå in på Slottsträdgårdsmästarens blogg och kolla!

Skulle jag skriva om sorgen, saknaden och besvikelsen? Skulle jag skriva om mina framsträckta händer? Om mitt bultande hjärta? Då vänder jag mej hellre bort, Och låter papperet vara ifred. * Två steg på höstlövsmatta. Hela världen i min famn. Kommer emot mej, går igen. Lyssnar inte. * Gyllenlöv Ovädersmoln Och hela hösten rakt i ansiktet. * Hör du så hjärtat slår! Är det ditt eller mitt?

Naturen klär sej i rött, cerise, lila och gult. Hur kommer det sej att vi aldrig tycker att den är vulgär?

38 inlägg och 150 bilder. Detta mitt intensiva Korsikabloggande har tagit varenda ledig stund i nästan en vecka. Det har varit otroligt roligt och nästan som att uppleva resan en gång till. Vill du följa min resa till Korsika i rätt ordning, klicka på oktober, scrolla ner till Solvindar och följ resan nerifrån och upp! Nu återgår vi till ordinarie blogglunk!

Det kommer alltid en sista kvällen, när allt ska återgå, väskan packas och minnena buntas ihop och kommas ihåg. Jag har tagit över 300 bilder. Så här mycket har jag aldrig plåtat på en vecka. Inte förrän jag är hemma och säkert fått över bilderna på en cd, kommer jag att kunna andas ut. Ungefär som förr, innan soppningen. Parc Saleccia var en upplevelse. Jag kan bara fantisera om hur det ser ut när allting blommar. Ett rum för mej. Nu falnar ljuset. Solen har gått ner och fönstren står öppna mot skymningen. Bergen är fina nu. Att resa gör ont. Oavsett man reser från eller till. Att resa är att flytta sina referensramar och ställa om fokus. Sånt känns...

Trots att det var höst på Korsika, så var det mycket som blommade, både vilt och tamt. I en liten boklåda hittade jag en underbar liten flora (Larousse, Nature en poche, Fleurs de Méditerranée), där jag med ledning av de latinska namnen kunde komma ganska långt i mitt botaniserande. Fast vad den sista bilden föreställer, det får jag nog fråga min gode vän Slottsträdgårdsmästaren om...

Musiken är faktiskt en spegel av den ordning och det kaos som bygger upp universum. Universum fungerar enligt matematiska mönster som skulle kunna vara musik, men vi kan inte höra den en enda sekund, hur ivrigt vi än lyssnar. Peter Nilson, ur Solvindar, sidan 221.

Eukalyptus Cypress Pinje Fikon Ätlig kastanj Nån sorts palm Olivträd Hur beskriva ett träd? En vän, ett skydd mot sol och regn, bärare av frukt och bränsle, i raka rader eller i skogens vilda oordning. Eller i ensamt, sträckande majestät mitt på en kulle. Kanske med sin brutna topp som äreminne över mötet med blixten. Träd. Skugga, gömsle och att svinga sig i, högst upp i översta grenen. Höghus för småkryp.