Miras Mirakel

Långfredagens frukost avåts i den lilla östgötska staden Söderköping , med husbilen stående på torget med Storån porlande alldeles bredvid. På torget framför rådhuset var mycket folk var ute och gonade sig i solen och somliga såg ut som påskkärringar. Avsiktligt eller oavsiktligt. På den här platsen har det stått rådhus ända sedan 1200-talet. De gamla har brunnit, förfallit, byggts upp och byggts om och 1777 stod det nuvarande rådhuset färdigt. Arkitekt var Johan Fredric Fehmer. Runt, runt på den lilla balkongen kring tornet gick brandvakten för att hålla utkik efter eld om nätterna. Detta pågick ända fram till mitten av 1800-talet. Det snofsiga stadshotellet byggdes 1911 och har levt ett långt liv som omtyckt… stadshotell. Numer är huset ombyggt till bostäder. En pulsåder genom staden är givetvis Göta kanal . Och ja… vi har gått här. För många år sedan. Och vi håller ihop än… Det är lustigt att se hur husen ligger lägre och lägre än kanalen. Kanalen har ännu inte ö

Vi vaknade tidigt under en kylig och gråkall himmel och gav oss iväg för att korsa Bråviken vid Säter. Färden gick slingrig nedanför Mörkmå…  förlåt jag menar Kolmårdens branta sluttningar och när vi stod och väntade vid färjeläget föll några regndroppar. Lagom till vi kom ut i rum sjö ljusnade dock himlen och när vi for av färjan vid Skansen på andra sidan sken solen. Lyckliga styrde vi kosan mot dagens frukostställe…

Första stoppet vår påskpremiärresa var den lilla bruksorten Nävekvarn vid Bråvikens norra sida. Man måste säga – så här i backspegeln – att vår resa gått i vattnets tecken, och i vitsippornas. Var vi än stannat för natten har det funnits vatten. Och vitsippor i massor. Nävekvarn var inget undantag. Sakta men säkert har de små hamnarna utmed kusten börjat vakna upp ur vinterdvalan. Det pustas och fejas på båtar och förberedelserna för årets sjösättning av fritidsbåtar var i full gång. Yrkessjöfarten har varit igång en stund redan. Nävekvarns bruk anlades under 1600-talet och från början tillverkades mest kanoner. Det var först från mitten av 1800-talet som man började gjuta de berömda järnspisarna. Som i varje bruksort var behovet av energi stort och redan början av 1900-talet byggdes två kraftverk i Näveån; Övre och Nedre. Nedre kraftverket fick sin vattenförsörjning från en tub från Masugnsdammen och var i drift ända till 1959. Den nedre kraftverksbyggnaden revs någr

Så har då en länge närd dröm gått i uppfyllelse! Vi har skaffat husbil. Eftersom jag älskar att kuska land och rike runt och se mig omkring med kameran i hand så är det här ett alldeles ypperligt sätt. Fri som fågeln att resa dit näsan pekar. Inget passande av dyra hotell som dessutom styr resrutten. Inget tvång att sitta på campingplatser som sillar i en burk. Stanna varhelst man vill och tillaga sina måltider. Slippa baxa och bända med en svårmanövrerad vagn i trånga gränder. Färdas likt snäckan med huset på ryggen. Jag säger som vi gjorde på Västkusten: Smutt! Nu i påsk gjorde vi vår premiärtur. Datorn var med och det var tänkt att jag skulle roadblogga, men jag ville inte ta av min dyrbara tid för att sitta framför burken, så därför kommer mina rapporter nu i efterhand. Väl bekomme!

Nordanvinden och Solen trätte om vem av dem som var den starkaste. Just som de grälade som allra värst kom en vandrare förbi, insvept i en stor kappa. Låt oss komma överens om, sa Solen, att den av oss är den starkaste, som kan få av den där vandraren hans kappa. Kör i vind, sa Nordanvinden buttert, och klämde i med en rysligt rasande, ylande kall vindpust mot den stackars vandraren. Den första vinden fick vandrarens kappa att flaxa till men strax drog han den än tätare omkring sig. Det spelade ingen som helst roll hur mycket Nordanvinden tog i med sina iskalla pustar, vandraren drog bara kappan hårdare och hårdare om sin kropp. Då började Solen skina. De första strålarna så mjuka och lekande efter Nordanvindens bryska behandling. Vandraren log och löste upp kappan och lät den hänga löst över axlarna. Solen sken mer och mer och vandraren tog av sig hatten. Efter en stund var det så varmt att han slängde av sig kappen och sökte sig till skuggan under ett träd. Således kan man slut

På S:t Göransgatan 126 på Kungsholmen i Stockholm sträcker sig ett 15 våningar högt hus upp i vädret, alldeles vid Stadshagens idrottsplats. Av olika anledningar kommer jag att besöka det här huset till och från ett bra tag framöver, men det var först igår, när jag väntade en liten stund med att gå in, som jag verkligen tittade på det ordentligt. Det är ju vackert! Jag passade på att ta några bilder och tänkte att det blir nog helt hopplöst att få reda på vem som ritat det. Jag skrev in adressen i Googles sökruta när jag kom hem och fick napp. Med en gång. Huset är ritat av arkitekten Ture Ryberg och byggdes 1953-55. Målningarna känns så friska så jag nästan undrar om de är nymålade eller nyligen uppfräschade. Ture Ryberg föddes samma år som min morfar! 1881! Det kan man knappast tro när man ser det här huset. Det första Ryberg ritade på egen hand var sju villor i Djursholm, i typiskt nordisk klassicism. Jag spetade runt en stund på hitta.se och kikade på villorna och jag tä

När jag tog mig en promenad på Ulriksdal i förra veckan, stötte jag på ytterligare ett - kanske inte bortglömt, men i alla fall undanskymt - konstverk. En graciös gepard bidar alldeles bakom Ulriksdals slottskyrka. Den vänder sin milda blick mot Edsviken och håller hela vårens lugn och rivande kraft mellan sina smala tassar. Konstnärinnan heter Carina Wallert , och om du tar en titt på hennes hemsida finns där en alldeles sagolik samling vackra djur. Alla med samma milda, kraftfulla lugn.

Rulltrappornas rammelbuljong spottade ut mig på en tom perrong. Jag tänkte vart ska detta bära? Denna underjordens ödslighet förfära. Så slök mig tunneln i sitt mörka svalg. Nog borde jag fått tapperhetsmedalj, För färden den bar ständigt neråt... Och jag var ej densamma efteråt.

Jag tycks ha fått för vana att snoka rätt på bortglömda konstverk, och gårdagens väntapåtåget-promenad blev inget undantag. På en vägg vid Mörby centrum sitter en stor keramisk fris som tycks vara fullständigt bortglömd. I alla fall bortglömd av dem som har ansvar för att den inte förfaller. Jag tycker den är alldeles underbar med sina olika strukturer och former, blandning som den är av glaserad keramik, sten, plåt, betong och terrakotta. De böljande formerna får mig att tänka på en fisk, därför har jag alltid kallat den Fisken, även om den alls inte heter så. Jag vet faktiskt inte vad den heter. Dessutom har det varit svårt att få reda på fakta om konstnären, och jag har grävt en hel del. Han heter i alla fall Josef Simon och är sedan många år bosatt i Djursholm, så egentligen borde jag bara kunna gå dit och knacka på och säga –Hej! Jag tycker så mycket om din himmelsfisk i Mörby centrum! Varför är det ingen som sköter om den? Men jag är inte riktigt så modig… Än…