Miras Mirakel

Så har jag då bara ett inlägg kvar från min älskade Lusthusport: de fantastiska blyinfattade fönstren. Från första början ett sätt att få större fönster, eftersom det inte gick att göra särskilt stora glasbitar. Sen kom man på att göra det hela dekorativt med olika färger och mönster ofta kombinerat med glasmålning. Runt förra sekelskiftet blev det toppmodernt igen och idag, drygt hundra år senare, är det många av mina konstnärsvänner som håller på med det igen. Det finns två olika sätt att göra detta på: glaset infattat i blylist eller hoplött med kopparfolieteknik, tiffany. Jag kan för lite om teknikerna för att se skillnad, men det kanske någon av mina läsare gör. Vilket nu än detta är, är det så vackert.

På andra våningen i Villa Lusthusporten ligger ett rum som, tro det eller ej, jag inte kan minnas att jag sett förut. Makarna Wicanders sovrum. Och vilket rum!  

Som sig bör är även det Wicanderska badrummet någonting i hästväg. Det lyxigaste och modernaste man kunde tänka sig, då när det begav sig vid sekelskiftet 18-1900. Skulle duga än idag, eller vad säger ni?

I makarna Wicanders matsal hade etnologiska institutionen sitt bibliotek. Många är de gånger som jag suttit här och pluggat. Här var tyst och lite dammigt och en alldeles speciell känsla. De gånger jag inte satt här och pluggade satt jag antingen hemma på Söder eller på Café Madeleine på Jakobsbergsgatan. Jag undrar jag vad personalen tyckte om att man satt en hel eftermiddag med en kopp te och en ostfralla och en försvarlig packe böcker på bordet omkring sig. Jag fick det konstiga för mig att jag skulle ha alla böckerna med mig när jag gick på tenta. Även om jag inte fick ta dem med mig in, så skulle jag i alla fall ha kunskapen med mig, så att säga. Så för att slippa kånka på åtskilliga kilo kurslitteratur, köpte jag en rödrutig dramaten i järnhandeln på Karlaplan. Jag var nog den enda 23-åring i hela stan som drog omkring på en dramat. Å andra sidan var jag nog den enda 23-åring som hade fjädrar i håret, randigt 1700-talslivstycke med skört och lång, svart kjol med röda fållar ock

Till höger i hallen ligger det som en gång var Hjalmar Wicanders arbetsrum. Men när jag studerade här var detta rum kansliet. Här sköttes all administration och det var hit jag smög in på småtimmarna när jag suttit skrivningsvakt ute i Frescati eller inne i stan i någon av universitetets skrivningssalar. Eftersom jag redan been there, done that så kunde jag tjäna en liten slant på att vakta andra som skulle genomgå ekluten. Det var…   speciellt. Huset var mörkt och tomt, parken utanför var mörk och tom, och ofta slutade skrivningarna sent och ännu senare blev det innan jag tagit mig ut på Djurgården med min väska med mina medstudenters samlade vånda på papper. Skrivningarna skulle läggas i ett särskilt skåp, och jag tror att det skulle låsas med en nyckel som sen skulle gömmas på ett särskilt ställe. Men det är märkligt, jag var aldrig rädd när jag rörde mig på stan sena kvällar på den tiden. Jag traskade gladeligen hit och dit i mörkret och det hände aldrig någonting. Idag skulle j

Det var nästan så jag var lite skakis när dörren in till min gamla institution öppnades. Jag trodde väl aldrig att jag skulle få komma in här igen. Och trots att här var tomt idag, kunde jag fortfarande inom mig höra prasslet av papper och ringande telefoner inifrån kansliet, skrapandet av stolar i biblioteket och mumlet från föreläsningen i gula salongen. Detta var min institution, här hörde jag hemma så som jag aldrig gjort på någon skola varken förr eller senare. Och visst lyssnade jag på guiden när hon pratade om paret Wicander och om ekboaseringar, hypermoderna nakna glödlampor och mathissar. Men mest av allt var jag på MIN institution. Tillbaka. Men det skadar ju inte att ni får njuta lite av den otroliga miljön. Att jag får visa… Läs mer om Villa Lusthusporten

Kan ni tänka er! Jag har hållit på med min blogg i nio år. Kanske något mer sporadiskt på senare år, men ändå. Och eftersom bloggen betyder så mycket för mig har jag ingen avsikt att sluta. Jag ska åtminstone hålla på i tio år. Eller mer. Hoppas ni vill fortsätta att följa med!

Och dessa är långt ifrån alla… Läs mer om Villa Lusthusporten .