Miras Mirakel

Det finns ytterligare en byggnad, förutom den väldiga vattenreservoaren , i Vanadislunden i Stockholm som bidrar till att göra platsen så speciell. Uppenbarligen var det senaste mode med engelska kyrkor vid förra sekelskiftet, för den lilla Stefanskyrkan som står i den södra änden av lunden, har även den iklätt sig den stassen. Just den här lilla kyrkan byggdes 1901–04, invigdes på Kristi Himmelsfärdsdag 1904, och det var arkitekt Carl Möller som gav den dess form. Det lustiga med Carl Möller är att det var han som byggde om min gamla institution, Villa Lusthusporten på Djurgården, då korkhandlaren Hjalmar Wicander, gemenligen kallad Korkwicander köpte den efter Stockholmsutställningen 1897. Kanske man till och med kan ana vissa likheter mellan byggnaderna… Innan Stefanskyrkan byggdes stod det i hörnet Frejgatan – Thulegatan ett litet mindre gudligt trähus, som Sällskapet för främjande av kyrklig själavård hade låtit uppföra för att de fattiga och elända i den uppväxande st

I ett hörn längst ner i vår slottspark växer ett helt hav av den här märkliga växten, Pestskråp eller Pestilensrot. Petasites hybridus . Den sticker upp sina nakna blomkorgar på fjälliga stjälkar nu i april och först senare under sommaren kommer de stora bladen. Även detta är en fascinerande växt som tål att synas på närmre håll. Arten är tvåbyggare, vilket innebär att han- och honblommor är skilda åt. Här i Sverige finns – märkligt nog – övervägande hanblommor. Den här delen av ängen nedanför slottet blir alldeles fylld av Pestskråpets jätteblad senare på sommaren. Troligen har växten en gång i tiden odlats i slottets örtagård och förvildats. Och så här ser de ut när de blommat ett tag. Skaften växer till sig och bladen börjar titta upp. Pestskråpet odlades förr för rotens kramplösande egenskaper och den ansågs till och med kunna bota pest, därav namnet.

Det vilar något hemlighetsfullt högst där uppe på kullen. På Vanadislundens högsta topp. Eller Ormträskhöjden, som berget hette före 1885, efter en liten sjö som låg ungefär där Wenner Gren Center ligger idag. När jag smyger mig närmare ter sig tegelborgen inte mindre hemlighetsfull. Höga murar, smala fönster och en tegelutkragning på strävor som nästan ser ut som sådana där ovanifrångluggar man släppte ut beck och kokande tjära från, när fienden kom för nära. En enda dörr finns här, och den verkar ointaglig. Låst. Bommad. Tätad? Man kan undra vad det är för välbevarad hemlighet en sån här borg gömmer. För gömmer gör den. Fast det är inte så hemligt, men väl så dyrbart; dricksvatten. Vanadislundens vattenreservoar . Redan på 1870-talet byggdes här en vattenborg som skulle förse den växande staden med vatten. Men Stockholm växte fort och alla dess invånare voro törstiga, så redan 1910 hade trycket i reservoaren minskat så pass mycket att den inte längre räckte till.

Det lilla Backskärvfröet, Thlaspi caerulescens J. Presl & C. Presl, är en vårblomma som inte gör så där särdeles mycket väsen av sig, liten och oansenlig som den är. Ändå kan den fylla en hel gräsbacke så att det ser ut som ett grårosa skimmer ett par centimeter ovanför marken. Kryper man nära inpå den lilla örten, ser man att den är ett litet underverk av skönhet. Alldeles vid marken har den en bladrosett plus de omfamnande bladen runt stjälken, och med tiden sträcker både blomma och stjälk på sig och sticker till slut upp cirka 10-15 cm över bladrosetten. Backskärvfröet är en senkomling i den svenska floran och man tror att den eventuellt kan ha kommit hit med höfrö på 1800-talet. Den här lilla blomman är ett levande bevis på att man inte behöver vara stor, stark och färggrann för att vara vacker.

Jag trodde, i min enfald, att jag varit i stort sett överallt på Djurgården – men så icke. Det blev jag varse härom kvällen, när vi styrde kosan mot Hundudden. Och nej – här har jag faktiskt aldrig varit förut. Här ligger ett av de fyra kruthus från 1600-talet kvar som en gång i tiden försåg krigsskeppen med dunder. Idag försiggår en betydligt mera fredlig caféverksamhet här. Kafé Kruthuset . Hade varit värt att prova, om inte timmen varit så sen och caféet stängt.   Vad övrigt är är båtar. Båtar, båtar, båtar. Här finns Vikingarnas Segel Sällskap (VSS), Stockholms Seglingskanotklubb, Stora Hunduddens Varvsförening och Djurgårdsbrunnsvikens Motorbåtsklubb (DMK). En febril verksamhet pågick här på kvällskröken. Både inför och efter sjösättning. Trevligt. På andra sidan vattnet i snedsolen ligger Nacka och något längre till vänster ligger Fjäderholmarna. En liten promenad österut längs strandkanten förde oss, Hussen, Matten och hunden, till Djurgårdsbrunnskanalen oc