Miras Mirakel

Läs mer...

Vid gamla landsvägen mellan Trosa och Södertälje, den väg som idag kallas Utflyktsvägen , ligger Tullgarns slott . Tullgarn är ett av de tio kungliga slotten och är väl idag kanske mest känt för att ha varit sommarresidens åt Gustav V och drottning Victoria. Och jag hade aldrig varit här förut. Framsidan på slottet, eller vilket som nu ska betraktas som framsida, kanske var en gång sjösidan framsida, var vid vårt besök nästan helt inklätt med byggnadsställningar. Statens Fastighetsverk, som förvaltar fastigheten, ägnar sig och omfattande fasadrenoveringar. Hela slottet putsas om och den “moderna” puts som användes vid renoveringen i slutet av 1950-talet har knackats bort och ersatts med traditionell kalkputs. På sjösidan är arbetena slutförda och slottet lyser i sin fräscha, nyputsade glans. Riktigt, riktigt vackert. Trakterna runt Tullgarn har varit bebodda sedan 1000-talet efter Kristus och man har livnärt sig på jakt, fiske och jordbruk. Tullgarn, vars namn inte har något me

Jag har snart läst ut boken Helene, en roman om konstnären Helene Schjerfbeck av Rakel Liehu. Och jag vet inte vad jag ska tycka. Helene Schjerfbeck har följt mig genom livet. Ända sedan jag såg hennes verk på Nationalmusei utställning våren 1981 har hon följt mig. Jag köpte utställningsaffischen då och var jag än bott sedan dess har hon suttit ovanför min säng. Utom nu, men det är en annan historia. En roman om konstnärinnan Helene Schjerfbeck... Inte en biografi. En roman. Det betyder att man gör konstnärinnan till sin. Lägger sina egna ord i hennes mun, och jag vet inte vad jag tycker om det. Alla hennes innersta tankar och funderingar. Hennes skaparvånda, hennes relationer. Hennes allt. Henne. Jag vet inte vad jag tycker om det. Rakel Liehu behandlar henne väl. Helene skulle kunna ha fungerat precis så som hon skriver. Men jag undrar utan att veta; Vad har hon byggt sina tankegångar på? Brev? Dagböcker? Eget? Rakel Liehu skriver underbart. Många av hennes ord, lagda i Hel

Vid lördagsfrukosten, exakt en vecka efter att vi kommit hem från vår treveckors Europaresa, säger plötsligt Hussen –Tänk om vi skulle ta och åka till Trosa?! De har bestämt en väldigt bra ställplats där… Vädret var strålande, solen sken på grönt och gyllene, husbilen var tömd och täckena inburna. Vi bar ut täckena igen. En låda med mat, lite kryddor, igång med kylen, i med vatten och så… Iväg igen! Med sin placering ute vid Östersjökusten kom Trosa att hamna en smula vid sidan av stora allfarvägen, och har man ärende dit måste man åka samma väg tillbaka. Detta kan vara en förklaring till den något vanvördiga benämningen Världens ände på Trosa. Det lilla röda huset ovan, Åbladsstugan, är en av de kvarvarande skärborgarstugorna i Trosa. Där bodde skärborgarna som sommartid tog sitt pick, sitt pack och sin familj och flyttade ut i skärgården för att fiska för allt vad tygen höll hela sommaren lång. När det blev höst och det inte längre gick att fiska, flyttade de tillbaka till sin

...ifrån husbilen? Svar: En vecka!

Om jag skulle försöka mig på en sammanfattning av våra erfarenheter vad gäller att resa med husbil och hund i Europa… Vi tog Öresundsbron över till Danmark, kanske mest för att jag aldrig hade sett den tidigare och vi skaffade ett bropass i förväg genom Husbilsklubben . Detta gjorde passagen väldigt lätt och smidig. Bara upp med den lilla transpondern i vindrutan och så åka igenom. När det gäller övernattningarna sov vi för det mesta på antingen campingplatser eller ställplatser, som det i alla fall i Tyskland finns rätt gott om. Vi skaffade en katalog, ReiseMobil International , med adresser, kartor och beskrivningar av de tyska ställplatserna. Med hjälp av GPS:en hittade vi sedan till rätt plats. Ofta har just den här katalogen satt ut GPS-koordinaterna till sina ställplatser, men vi märkte att de ledde oss ibland flera kvarter fel. Gå på gatuadressen istället. Då kommer man rätt. I Frankrike sov vi oftast på campingplatser. Även om det går att duscha i vår husbil, känn