Miras Mirakel

Tunnel de Malpas grävdes ut 1679 under Colline d'Ensérune i Hérault i södra Frankrike, vilket gjorde det möjligt för Canal du Midi att passera. Det var Europas första farbara kanaltunnel och (till slut) en seger för chefsingenjören Pierre-Paul Riquet . Det blev till en början en stor besvikelse när grävningsarbetet nådde fram till Colline d'Ensérune . Efter några meters grävning i hård, stabil sten kom man fram till en ådra av mycket spröd sandsten. Premiärministern, Colbert, stoppade arbetena när han blev medveten om situationen. Riquets motståndare utnyttjade denna situation för att hindra projektet. Colbert meddelade att han skulle skicka kungliga kommissionärer för att bestämma kanalens framtid. Rådet från Chevalier de Clerville, arkitekt till Louis XIV, var att korsa floden Aude snarare än en tunnel genom kullen. Riquet behöll dock sin preferens för en tunnel på grund av de extra problem som Aude skulle innebära. Riquets lösning var att be sin murarmästare, Pascal

Étang de Montady var från början en våtmark som dränerades av munkar för odling under andra hälften av 1200-talet. Étang de Montady ligger nära Colombiers, halvvägs mellan Beziers och Narbonne, i den västra delen av Herault, södra i Frankrike. Området dränerades genom att göra radiella diken från centrum ut mot kanten av den enorma cirkeln. Vattnet strömmar till denna centrumpunkt och går därifrån genom en underjordisk kulvert, genom Ensérunes kullar och under Tunnel de Malpas (malpas = dålig passage) där Canal du Midi och järnvägen (!) också löper. De odlade fälten ser ut som tårtbitar sedda från den gamla boplatsen Oppidum d'Ensérune . Det faktum att avloppet från Étang de Montady gick igenom Malpas, uppmuntrade Pierre-Paul Riquet, ingenjören bakom Canal du Midi, att även han kunde bygga en tunnel för sin kanal genom kullen. Många gånger har jag tittat på den märkliga skapelsen på Google maps, och eftersom Étang de Montady inte ligger långt ifrån vår sydfranska by, passade

Sakta men säkert börjar det franska köket ta form. Skåpen är på plats, så även micron, ugnen och spisen. Även om det tog mig en bra stund och en hel del svärjande för att begripa hur ugnuschlingen fungerade. Jag gillar inte tre anonyma rattar och en display! "Tryck först på funktionsväljaren, vrid därefter inställningsratten till önskad tid och temperatur. Klicka sedan på bekräftaknappen för att bekräfta ditt val." Vad är det för fel på vred och temperaturratt liksom? För begripligt? Microvågsugnen med sina besynnerliga symboler var inte mycket bättre den. Men jag lyckades i alla fall rosta rotsaker i ugn och värma Picardlåda efter Picardlåda i micron. (Å Picard! Dessa räddare i nöden för ett ofullständigt kök!) Hur som haver. Med gipsskiva bakom diskbänken får man inte skvätta, och dessutom var vi så sugna på att se hur vårt nya kakel skulle te sig på plats. Fix och fog! Det blev så fint. På de tre översta bilderna ser kaklet grönare ut än vad det är i verkligheten,

Om mitt förra inlägg delvis handlade om hundar, har nu turen kommit till franska katter. Och som i varje fransk by med självaktning är de legio, här placerade på sitt favoritställe på ett litet torg. Uppe på soptunnorna - som man själv drar ut till särskilda uppställningsplatser varje måndag och torsdag (de gula för förpackningar varje onsdag) - har de fri sikt över omgivningarna. Jag får det intrycket att de inte är ute efter att rafsa i tunnorna. Nej, det är utsikten, värmen och säkerligen också förekomsten av möss och råttor som fått sisarna att välja denna favoritplats. De flesta har halsband och är välskötta och blanka, men några verkar vara syndomkatter, som lever på vad omgivningen har att ge. Alla är de - var och en på sitt sätt - vackra och stolta. Som katter pläga.

Så har vi då varit tillbaka i vår franska by mellan Medelhavet och bergen. Bergen ser vi, men Medelhavet sticker liksom inte upp 500-1000 meter över horisonten, så det syns inte. Men det finns där. Vi tittade på det. Jag försöker utforska. Knallar gata upp och gata ner. Viker runt hörn och kikar in på gårdar. Försöker lära känna. Det går sådär. Allt är så...  sydländskt. Växtligheten. Byggnadsmaterialen. Temperamentet. Djuren. Blir vi inte utskällda av någon av alla dessa hundar som finns överallt, blir vi det av deras hussar. En särdeles trevlig gosse skällde ut mig för att hans lösa hund rök på min kopplade Emser. Varför vet jag inte. Jag förstår inte tillräckligt många franska svärord än. En annan jycke, någon sorts enorm goldenblandning, fattade sådant tycke för Emser att han hoppade över villamuren där han bodde och gav sig på Emser. Emser var INTE trakterad. Jag fick lyfta upp honom och bära honom en hel gata för att han skulle slippa den kärlekskranka hunde