Miras Mirakel

Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen. Du är mig nära i bön, i dröm, vart jag så ställer färden. Än kan jag höra fast åren flytt hastiga steg som vandra flitens och arbetets offerväg alltid till hjälp för andra. Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen! (Text: Astrid Gullstrand, Musik: Ellen Heijkorn, mormors moster) __________________________________________________________

I förra veckan damp det ner ett vernissagekort i vår brevlåda. Det händer inte så där väldigt ofta, men nu gjorde det det och jag blev väldigt glad. Det var vännen Claes-Göran Wetterholm som tyckte att han ville ha oss med när den stora Titanicutställningen skulle öppna i Båthall 1 vid Galärvarvet i Stockholm. Det var mycket folk och de tunga regnmolnen skingrades så vi slapp bli blöta medan invigningen pågick. Där var tal av kulturministern, mässingsorkester, bubbel och snittar. Och som en påminnelse om vad som faktiskt hände för 97 år sedan, en applåd för att hedra alla dem som omkom i katastrofen. Jag har känt vännen W i trettio år och kunnat följa hans hängivna Titanic-intresse på väldigt nära håll. Därför kändes det nu så stort att få se den här utställningen öppnas. Jag minns att jag till Sjöhistoriska museets första utställning i slutet av 80-talet, sydde Vita Stjärnlinjens röda flagga, skalenlig med stjärna och uddar och allting. Till den här utställningen hade man till

I väntan på att få komma in på den stora Titanicutställningen i Båthall 1 så besökte vi den mer modesta utställningen i Båthall 2. Där visas en mycket intressant samling båtar från 1400-talet fram till 1900-talet. Det luktar tjära och många små smycken är det som ligger där. Rekommenderas om man tycker om att titta, fingra och nosa på gamla vackra båtar! Som till exempel snipan Jenisej, som var en av de fem båtar som följde med Vega på Nordenskiölds nordostpassage 1878 - 1880. Efter expeditionen behöll Nordenskiöld Jenisej och seglade henne till sin död 1901. Hon lades upp för gott 1944. Klinkbyggd, tjärad Västkustsnipa, en så kallad trebording. Kraftig och bred för att klara de hårda vattnen längs Bohuskusten. Kan man tro... Wiking X - C G Petterssons kanske allra mest kända båt. Med henne reste han Skandinavien runt 1925, egentligen med syfte att göra reklam för den Pentamotor som fanns installerad i båten. Inte desto mindre är hon en sann skönhet! Båthall 2 tillhör

På lunchpromenaden idag så fick jag se den allra minsta hund jag någonsin sett. Den lilla var en blandning mellan chihuahua och dvärspets och kan inte ha varit så där rysligt gammal. Den fnattade och studsade som en liten svart tuss fram och tillbaka och skulle nosa på allt och alla. En stor, stadig kille satt fast i andra änden på kopplet och hade han varit singel, så hade detta hundtrick garanterat haft framgång, för alla stannade och gullade - med hunden. Jag hörde till och med någon som förvånat utbrast: -Är det en hund??? Betongplattorna som vovven står på, är cirka 30x30 centimeter!!!

Nu har de kommit!

Det här tornet har lockat mej ett bra tag nu. Jag har sett det vid ett flertal tillfällen och från flera olika håll och varje gång har jag sagt till mej själv att jag måste besöka det. Och igår blev det äntligen av. Trots duggregn och hotfulla skyar traskade jag och voffs iväg över ängarna bakom Bergianska trädgården. Läs mer om professor Wittrock ! Tornet är inte riktigt så högt som det ser ut på håll. Dels ligger det en bra bit ovanför Brunnsvikens vattenyta och dels uppe på en liten bergknalle, så hunden fick sitta kvar under ett träd medan jag klättrade upp. Gulblommor och vitblommor! Skämt åsido, skulle tro det är åkersenap och vitplister. De gula blommorna var lite för låga för att vara ryssgubbe. Naturhistoriska riksmuseet i fonden. Så. Det var professor Wittrocks torn!

Att blogga är lärorikt! Igår stötte jag på ett fint litet hus på min vandring mot det hemlighetfulla tornet i Bergianska trädgården. Först vågade jag mej inte fram. Tänkte att det var någons bostad, så jag smög. Kikade efter liv och rörelse innanför fönstren, TV-antenn på taket. Parkerad bil. Barnleksaker. Nope. Inget sådant. Så jag vågade mej fram. Naturens hus stod det på en skylt. Fint hus. Spännande! När jag kom hem och googlade på Naturens hus , fann jag att Bergianska driver en miljöpedagogisk verksamhet här för elever och lärare. Det här är vad jag fann på Bergianskas lite svårfunna sida om trädgårdens byggnader: Stora Gustafsborg byggdes i mitten på 1800-talet som sommarbostad. Senare användes huset som bostad åt trädgårdens kamrer. Huset stod sedan tomt i flera årtionden och blev mycket förfallet. Under senare delen av 1990-talet renoverade Fastighetsverket huset mycket pietetsfullt med anknytning till 1800-tals stil. Naturens hus använder sedan 1999 huset för sin m

Bilder i regn... Skugglösa och milda. I luften som är mättad av fukt och dofter; jord, syren, sjö, gräs, buxbom. Fåglars jubel över årstiden. Fågelkänslor på högkant. Och i en pöl badande finkar och trastar. Burriga och blöta. Ett helt tjog. En gård. Ett hus vid Brunnsvikens strand. När regnet kom släppte man det man hade för händer och rusade in i det torra. Jag tror de skrattade... Rum för bryggmeditation. På huk med hela försommarens lycka och allvar i sina uppåtriktade händer. Det här caféet... Gårdvar? Allseende Argos? Majstång? En baston i rengdroppspreludiet...

I ett dike där vid Bergianska växte frodiga ruggar av Kabbleka (Caltha palustris), eller kabbeleka som jag alltid sagt. Trots att det duggade rätt ymnigt, var det som om solen lyste just här. Blanka, gula kronblad i massor som värmde upp fuktluften.

Gårdagens utflykt gick i gäckande ljus och duggregn åter till Bergianska trädgården norr om Stockholm. Denna gång för att besöka det hemlighetsfulla tornet vid Brunnsvikens kant. På vägen dit, som går över fält, ängar och lundar, kunde jag inte låta bli att vända objektivet i backen. Min stora kärlek när det gäller klorofyll är ju, som ni väl förstått vid det här laget, vår vilda flora... I en lund alldeles vid strandkanten växte den här ljuva lilla Buskstjärnblomman , (Stellaria holostea) som jag faktiskt inte sett förut, mej veterligt. Bara dess lilla släkting Grässtjärnblomman (Stellaria graminea). Som en uppstickare bland allt gräs fanns också Vitplister , (Lamium album). Vacker om man ger sej tid att titta efter. Förgätmigej som en matta av blåelse. Efter att ha kollat i Den virtuella floran , inser jag att det finns en mängd olika förgätmigejer och jag kollade inte denna tillräckligt noggrannt för att se om den hade utstående krokhår på blomfodret eller inte... Sor

Den lite sorglustiga historien om när Gösta Heijkorn for till Christiania för att demonstrera den märkvärdiga sandningsmaskinen , tappade galoscherna på Holmenkollen och såg en makalös Peer Gynt på Nationaltheatret ...