Miras Mirakel

I min jakt efter information om Hjorthagens kyrka hittade jag dessa två ritningar hos Stockholmskällan . Båda står med arkitekten Carl Bergsten som upphovsman och båda är daterade 1904 (hos Stockholmskällan). Jag vet att Bergsten vann Hedvig Eleonora kyrkoråds arkitekttävling, men att de ändå inte var helt nöjda med hans förslag. De bad då att arkitekten och hovintendenten Gustaf Lindgren skulle “hjälpa” Bergsten med utformningen. Ritningen ovan, benämnd “Täflingsritning till kapellbyggnad i Hjorthagen” är inte signerad och skiljer sig tämligen mycket både från ritningen nedan och det färdiga resultatet. Nästan så mycket att jag undrar om det verkligen är Bergstens förslag. I den här ritningen, signerad både Gustaf Lindgren och Carl Bergsten, känner man i alla fall igen sig, även om en hel del detaljer ändrats från ritbord till färdig kyrka. Jag vet inte riktigt vad det är som är så spännande med husritningar. Är de riktigt detaljerade, kan jag försjunka i evigheter. Kan jag

Länk

Högst upp på Jägarberget på Norra Djurgården i Stockholm tronar en rätt speciell kyrka som jag länge velat se. Hjorthagens kyrka byggdes mellan 1907 och 1909 och ligger på den plats som förr var den kungliga djur- och jaktparkens hjorthägn. Arkitekt var Carl Bergsten , som 1902 vann Hedvig Eleonora kyrkoråds arkitekttävling om en kyrka i Hjorthagen. Bergsten hade besökt Wien och var starkt inspirerad av Wiener Werkstätte, men till skillnad från dem byggde han helst i det röda teglet med endast sparsmakade inslag av spritputs.   Hjorthagens kyrka kom att bli tämligen unik i sitt slag med sin strama arkitektur. Kyrkans konformade torn pekar i skyn mer eller mindre sida vid sida med den höga skorstenen på Värtaverket . Långhusets väggar avlastas med så kallade kontreforer, av franskans contreforts, strävpelare. Grunden består av granit och marksten från platsen. Tornväggarna vid sidorna av klockportarna var från början vitputsade, men kopparkläddes 1912. Fyr? Dörr vid

Så kom den då till slut, både på bokhandelsdiskarna och i min egen brevlåda; Stockholms Gröna Rum av Slottsträdgårdsmästaren Hasse Wester. Och det första som slår mig när jag ser den är –Ytterligare en av dessa blanka, vackra soffbordsböcker som jag har sådana mängder av. Men så öppnar jag den och börjar läsa. Lite här och lite där och tänker…  Men det här är ju faktiskt något annat. Det är poesi – både i text och bild; En personlig och mycket poetisk skildring av vattenhålen och andrummen i en stor, jäsande, skramlig och stressande stad. En ensam morgonvandrares guidebok till sina både hemliga och mer offentliga rum. För det är så han gör, Hasse Wester. Han stiger upp arla, packar sin ränsel och glider på den första morgonsolens strålar in i stadens gröna rum för att inspektera, för att lugna sin oroliga själ, för att se att allt står rätt till, för att smeka en nävas fuktskrynkliga blad och för att berätta vidare för oss om vad han ser. För en berättare är han, den gode Slottst

Kom inte och säg annat än att det kan finnas skönhet i förfall…

Att vakna upp och titta ut genom husbilsfönstret och se den här utsikten är inte helt fel, det kan jag garantera. Solen strålade från klarblå himmel och luften var krispig. Vinden brusade i trädkronorna så att man nästan kunde förledas att tro att havet gått upp under natten. Så var dock inte fallet, utan isen låg gnistrande och obruten ända ut mot horisonten. Förra gången vi var på Tullgarn var halva slottet klätt i byggnadsställningar och fasaderna var på väg att täckas med ny puts. Nu var hela slottet färdigputsat och låg som en skimrande, pastellig pärla i morgonsolen. -Vad är det för anskrämliga soptunnor som står vid porten? undrade jag, tills jag kom på att däri bor ju jellonen under vintern. De rosa, nospussade jellonen som ser så melankoliska ut. De båda lamporna som flankerar porten ser ut som om de antingen vore väldig gamla eller helt nygjorda. Det senare är väl knappast troligt, men nog är de tämligen fulla av stilblandningar? Ett varv runt det nyrestaurerade s

Länge funderade vi på om det överhuvudtaget skulle gå att ge sig ut med husbilen under påsken. Iskalla nätter och bara några plusgrader dagtid. Vi var inte oroliga för att vi skulle frysa; vår Frankia är välisolerad och har dubbelgolv, men hur skulle vägarna se ut? Skulle det vara isigt och halt? Vi hade inte behövt oroa oss. Alla vägar, även de mindre, var isfria och torra. Så vi packade och bunkrade och gav oss av på långfredagens eftermiddag. Tullgarns värdshus lockade med påskmeny och det tyckte vi lät agreabelt. Mot Tullgarn ! Den utlovade menyn, som givetvis innehöll påskalamm, var riktigt god och vi fick en lugn och fin stund i solnedan i det vackra 1700-talshuset. Kocken lovade att det skulle gå utmärkt att stå på parkeringsplatsen en natt, så efter måltiden boade vi in oss och satte på värmen. Allt avloppsvatten på Tullgarn tas om hand i reningsdammar med vattentrappor , och jag var hemskt nyfiken på att se hur det såg ut så här i vintertid. Enligt uppgift ska de var