Miras Mirakel

Sex stycken vindkraftverk håller på att byggas väster om vår bohuslänska gård och en eftermiddag tog vi oss för att knalla dit och titta lite närmare. Det är ena stadiga bjässar. Varje torn är på styvt 100 meter och sen tillkommer själva snurran. Rotorbladen till verk 3 låg på marken färdiga för montage när vi kom fram och de lyftes mycket riktigt upp ett par dagar senare, ett kraftprov som vi missade eftersom vi åkt till stada just då. Fascinerande, imponerande och häpnadsväckande. Jag tycker de är vackra, störs inte alls trots att de står rakt i vår solnedgång och gläds åt den ström de kommer att producera. Så. Det är min åsikt. Se mer av uppbyggnaden på syster Ninnas blogg !

Vindflöjel på Jönköpings läns museum.

-Vart ska vi åka i år? Det är den stående frågan när vi ska ut med husbilen, min syster och jag. -Jag skulle vilja se solkanonen i Åtvidaberg ! sa jag och så blev det. Att sen Åtvidaberg inte riktigt låg där jag trodde, det är en annan historia. På södra sidan av tegeltornet från mitten av 1800-talet finns en 20 centimeter bred och 3 meter hög lucka. Och på motsatta sidan, i norr, ett runt hål. Mitt på dagen öppnas luckorna, solen lyser in genom den långsmala springan, genom ett brännglas och ner på en kanon med fängkrut och laddning. Kanonens mynning finns bakom den runda luckan. Pang! En sorts solur alltså. De flesta andra större ställen hade vällingklocka eller tornur, men inte Adelsnäs i Åtvidaberg. De har en solkanon som från maj till september kungör att klockan är ett. Omfall det händelsevis skulle vara molnigt avhjälper man det hela med hjälp av en tändsticka. När vi kom dit sken visserligen solen, men klockan hade passerat ett med råge, så någon smäll fick vi

Hej alla bloggvänner! Jag finns här! Jag har inte tröttnat eller försvunnit eller lämnat bloggosfären. Men jag har tillbringat en hel månad utan internet! Årets sommartur tillsammans med syster Ninna och husbilen gick i den gamla goda stilen. Eller halvgamla goda. Digital kamera och smart telefon, men inget internet och datorn fick ligga nerpackad i sin väska under hela resan. Inget roadbloggande. Och det var faktiskt rätt skönt. Jag som jobbar med dator och internet som mina arbetsverktyg hela dagarna, hela året, njöt faktiskt av att ge nätet f-n. Istället for vi raka vägen ut i medeltiden och stannade till vid Aspö kyrka på Aspö i Mälaren. Delar av kyrkan, bland annat tornet, är från 1100-talet och sedan har kyrkan byggts på och ut varteftersom behoven av utrymme ökat. En lugn plats. Frid. Ljus. Vacker miljö. Och den dalande solen fick kornets långa strån att lysa. Och jag kunde inte rå för att den här låten sakta men säkert började gnola i mitt bakhuvud…

Eugène Samuel Grasset . Kalender från 1896: La Belle Jardiniere – Den vackra “trädgårdsmästerskan”.