Miras Mirakel

Vinter i Bohuslän. Och då menar jag verkligen vinter. Igår hade vi -19 grader, och det tror jag är snudd på rekord för vad jag har upplevt här. Men visst är det vackert. Även om kaminerna brinner för fullt och vedleveranserna går i skytteltrafik mellan bod och hus. Ylletröja, raggsockor och halsduk på inne är ett måste, och vi har inte fått upp temperaturen i stugan till mer än 14 grader. Och med de här Bohuslänska vinterbilderna vill jag hälsa alla mina bloggvänner en fin avslutning på året 2009 och ett Gott Nytt 2010! Tack för alla fina kommentarer på min blogg och Tusen tack för alla era underbara bloggar! Jag har kommit att räkna er som mina nära vänner, trots att jag inte ens träffat flera av er. Gott Nytt År från Mira med hopp om många, både små och stora, mirakel under 2010!

Libby på Femtiotalsjakten har en utmaning på sin blogg idag. Visa dina fem favoritinlägg från året som gått. Och jag kan inte låta bli att nappa. Dels är det roligt med utmaningar och dels kan det fungera som en slags resumé av året som gått. Fast jag kan inte välja. Eller snarare - jag kan inte välja bort. Det får bli sju favoritinlägg. Det finns fler, men någon måtta får det vara. Jag har utgått ifrån mina ettiketter och tagit mina favoriter ur Arkitektur, Astronomi, Bohuslän, Essentiellt, Gamla bruk, Klorofyll och Slott. Bästa Arkitektur: Villa Lusthusporten besökte jag i maj i sällskap med bloggvännen Staffan. Det blev ett kärt återseende av min gamla etnologiska institution. Bästa Astronomi: Professor Ulf Danielssons bok Om stjärnor och äpplen som faller blev en av läsupplevelserna under året. Jag kan inte kalla inlägget en recension, snarare en fundering eller en sammanfattning av hur jag upplevde boken. Bästa Bohuslän: Den vackraste platsen som finns! Vi beste

Var annat än på Sveriges Television kan man få se välgjorda, vackra filmer helt utan dialog, utan regi och helt utan flåshurtig musik som dräper allting... Sekvens efter sekvens av betraktande, närbilder, eftertänksamt följande. Ljud som naturen menade att de skulle vara. Men ändå med små glimtar av yttervärld som slinker in. Slinker igenom. Ett flygplan, en radio på avstånd... Jag menar den här julens två höjdpunkter på TV-tablån; filmerna Ljusår och Naturens gång . I nästan 20 år höll naturfilmaren Mikael Kristersson på med långfilmen Ljusår som med befriande lugnt tempo skildrar ett år i hans trädgård. Talgoxar i sitt rede, månen på uppgång, idoga getingar som bygger sitt bo med mödosamt insamlade cellulosabollar, regnet som faller, spindeln som med precision väver sitt nät. Stillsamt. Naturens andetag. Ett år visar också Nina Hedenius i sin film Naturens gång från gården Lisselbäcka i Norra Dalarna, som lantbrukaren Karl Gustav Hedling sköter med varm och varsam hand. Föd

Just så!

Julfrid önskar jag dig, min kära bloggvän! Lägg julstressen och sidan och se dig förundrat omkring. Än står världen. Än brinner ljusen och naturen står omkring oss som ett julkort. Ta dina nära och kära i handen. Känn värmen och vet att det är detta som är det allra viktigaste. Inte om varenda liten klapp är inköpt eller om granen är sned eller julskinkan händelsevis blev lite torr. Och skulle du inte ha någon hand att fatta. Inte heller någon mjuk tass eller luden mule. Om du sitter ensam på denna närhetens och familjelyckans stora högtid. Känn ändå ett ljus som brinner och värmer längst där inne. Jag tänker på dig just nu!

Till vår gård i norra Bohuslän hörde en del skog. Vi hade 90 hektar och man kunde gå och gå och gå. I skogen, på mossen, på åkrarna och i berget. Och det gjorde vi. Varje jul gick vi, dagen före julafton, ut i vår egen skog för att hämta gran. Vi kunde leta länge för att hitta den där alldeles perfekta julgranen. Skrattande avfärdade vi hörngranar, väggranar och underflygeln-granar. -Nej, den är för sned! -Den där är inge vidare nertill! -Men den där då??? -Njae... Det kunde ta timmar, men till slut kom vi hem med en gran. En alldeles underbar, doftande, svensk gran. Och varje jul sa vi att aldrig har vi väl haft en så vacker gran! När far blev sjuk orkade han inte med sin skog längre. Plötsligt blev det bråttom att sälja. Boningshus och en rejäl bit tomt styckades av och vår skog och vårt berg såldes. Till fel person. Far dog ett par dagar före julafton. Världen föll samman. Julgran? -Nej, vaför skulle vi ha julgran? Vaför skulle vi fira? Jul? När far är död? -Klart vi ska ha

För alla er som tycker om Kate Bush kommer här en alldeles särskild julhälsning.

Jag gick en promenad i Gamla stan en kväll för några veckor sedan. Runt i krikar och krokar, nogsamt undvikande turiststråken. Trots att det var julmarknad på Stortorget och mycket människor i farten, lyckades jag hålla mig på gator som var tämligen tomma. Jag fick lite lätt svindel när jag gick omkring här. De gamla husen och de slingrande gatorna så fjärran från snörräta boulevarder och köptempel. Ändå var det på ett hår att Gamla stan fick vara kvar. I mitten på 1800-talet planerades för rivning av alla gamla hus öster om Stora Nygatan. Lyckligtvis besinnade man sig och i början av 1900-talet förstod stadens styrande att miljön var väl värd att bevara. Det första kvarteret som renoverades var Cepheus. De gyttriga gårdshusen revs och Gamla stans största grönområde skapades innanför gathusen. Jag har besökt det en gång för länge sedan och bestämde mig just att jag måste gå dit igen. När det grönskar ute. Bilderna jag tagit på Baggensgatan och Bollhusgränd.

"Även den enklaste kamera är ett mycket värdefullt hjälpmedel att i bild fästa minnen, som inte skulle kunna bevaras på annat sätt. Det är av oskattbart värde att ha minnen av det dagliga livet i hemmet och dess miljö under olika skeden bevarade i bilder, som friskar upp hågkomsten. Man bör då iaktta några enkla regler och synpunkter, som kan göra fotoalbumet mer levande och innehållsrikt än det blir vid rent , slumpartad och konventionell tagning. Hemfotograferingen skall ge miljön Hemfotografering är ett begrepp, som rätt uppfattat har en mycket vid karaktär. Många amatörer tar fram kameran blott vid speciella tillfällen, utflykter och fester. Men det är inte bara högtiden och nöjet som skall förevigas utan också vardagen och allt som hör den till. Hemfotografering betyder inte heller att man skall fotografera heminteriörer i snäv bemärkelse, såsom tomma bostadsrum med möbler och böcker på parad. Det skall helst vara människor med på bilden, men undvik de stela uppställning

Att mormor och morfar bott i Äppelviken visste jag om. Och att de bodde där när mor föddes. Men var det var eller på vilken adress, det hade vi ingen aning om. Förra julen när vi satt och tittade på gamla kort, fick vi plötsligt fram ett vykort med en adress på Äppelvikstorget. Igår åkte vi dit. Och eftersom jag är den jag är så stampade jag uppför trappan och knackade på. -Hej! Här är jag! Min mormor och morfar har bott här! Jag blev mycket väl mottagen och fick titta runt i huset, som var verkligt pietetsfullt och vackert renoverat med många originaldetaljer kvar. Det kändes så starkt att se de här rummen som mor bodde i när hon var nyfödd. Syster Ninna hittade i går kväll en anteckning i morfars memoarer , där han skriver att den lilla familjen är skingrad. Mormor med de två äldsta på ett ställe och morfar inackorderad på ett annat. Byggandet av deras nyinköpta radhus har dragit ut på tiden och kontraktet på deras hyrda villa i Storängen har gått ut. Ett helt år får de

I gamla orangeriet på Bergianska hängde så fina kransar när jag var där senast. Det visade sig när jag tittade närmare, att de bundit dem efter vad som fanns kvar i de olika kvarteren och växthusen. En krans från varje plats. En alldeles ypperlig idé. Man tager vad man haver. Vackert!

I den översta våningen i förvaltningsdelen i Stockholms stadshus sitter i varje dörrnisch två tavlor på var sida dörren. Helt små och till synes ganska enkla. Jag kom att titta lite närmare på några av dem, och kände genast igen manéret. Mor hade också en sådan. Jag lyckades tyda signaturen till E Ekroth, men när jag googlade på namnet var det inte alltför mycket jag fann om konstnären. Några bilder från olika auktionssajter bara. På Projekt Runeberg hittade jag dock några rader ur Bonniers månadshäften från 1913: Kollektionen är betitlad: 100 Stockholmskåkar och har till upphovsman en ung etsare, herr E. Ekroth. Alltså har herr E Ekroths etsningar av Stockholmskåkar hamnat både i Stadshuset och hemma hos oss. I Stadshuset hänger uppenbarligen alla hundra men i mors hus bara en. Jag tycker mycket om hans små tavlor och skulle gärna vilja ha fler. De suveräna lamporna på översta bilden är formgivna av Melchior Wernstedt...

Spara in på distributionen och låt mottagaren själv sprida reklamen! Viral reklam låter nästan som en sjukdom och det kan man väl nästan säga att det är. Reklam som sprids som en löpeld via Internet, och det är inga spam eller förtäckta banners som dyker upp på din skärm. Nej, du skickar den själv. Alldeles frivilligt till så många av dina vänner som möjligt och med glimten i ögat. Det första jag såg i den här vägen var björnen som blir bestulen på sin fisk. Den dök upp 2000 och jag vet att jag tyckte den var kul och vidarebefordrade den till några av mina vänner. Det var i själva verket reklam för konserverad lax. Sedan har det dykt upp både det ena och det andra på nätet. Den senaste tiden har den virala reklamen verkligen ökat. Ta till exempel pianotrappan från Rolighetsteorin.se Eller Tackfilmen . Radiotjänsts film där man kan vara sin egen hjälte. Inom loppet av två dagar fick jag fyra filmer där olika människor satt in sin egen bild. Och idag, på bloggvännen Liset

Från de Hundrades valv kom vi in i Rådssalen. Och återigen vänds allting upp och ned. Från det storslagna asketiska uttrycket i den stora trapphallen byter stadshuset skepnad igen och jag står inför någonting som är dess raka motsats. Trä, draperier och gyllenrött ljus men fortfarande lika storslaget. Här hade Östberg tänkt sig att lägga innertak, men han ångrade sig när han fick se den fantastiska rymden. Istället lät han klä in betongbjälkarna i trä för att få ett mer ålderdomligt uttryck. Blå färg, moln och himlakroppar allra högst upp ger illusionen av att man kan se ända upp i himlen. Återigen en ändrad plan som visade sig bli ett genidrag. Här i Rådssalen sammanträder Stockholms kommunfullmäktige var tredje måndag. För att få förbättrad akustik är väggarna indelade i ett rutmönster av trä med målad väv emellan. Carl Malmsten har ritat möblerna och det svindlande taket har målats av Filip Månsson . De vackra textilierna är formgivna av Maja Sjöström. Här ställde s