fredag 7 maj 2010

Vi går till Röda rummet!



Det var på 80-talet. Alldeles i början. Vi smög omkring på Stockholms gator. Vi studerade på dagarna. Gjorde radio på kvällarna och satt på "Röda rummet" på nätterna. Vi gjorde staden till vår.

Visserligen var det inte Strindbergs Röda rum på Berns salonger utan Lilla salongen, men vi kallade det i alla fall Röda rummet. Och det var Berns salonger.

Att vi orkade...




Det var konditorn Heinrich Robert Berns som lät uppföra Berns salong som öppnades 1863. Hans son byggde ut med en stor salong till och så blev det Berns salonger. Här har det konsertats och dansats cancan och trollats och spektaklats ända sedan dess.



Men i början på 1980-talet satt här Stockholms unga studenter. Vi rökte, drack rödvin och löste livets gåtor. Och allt var väldigt demokratiskt.

"Berns salong hade vid denna tid just börjat spela sin kulturhistoriska roll i Stockholmslivet, i det att den tog döden på det osunda café-chantant-livet, vilket under en period av sextiotalet florerade eller grasserade i huvudstaden och därifrån spred sig över hela landet.

Här samlades vid sjutiden skaror av ungt folk, vilka befunno sig i det abnorma tillstånd, som inträder då man lämnar föräldrahemmet och räcker tills man kommer i eget; här sutto skaror av ungkarlar, som flytt den ensliga kammaren eller vindskupan för att få sitta i ljus och värme och träffa en mänsklig varelse att samtala med.

Värden på stället hade gjort flera försök att roa sin publik med pantomim, gymnastik, balett och så vidare, men man hade så tydligt visat honom, att man icke gick dit för att bli road, utan för att få vara i fred, att man sökte ett samtalsrum, ett samlingsrum, där man var viss på att man när som helst kunde leta upp en bekant och som musiken icke utgjorde något hinder för samtals förande, tvärtom, så tolererades den och ingick så småningom i Stockholmarens aftondiet bredvid punschen och tobaken. Så blev Berns salong hela Stockholms ungkarlsklubb."

Ur August Strindberg, Röda rummet, 1879.



Scenen var densamma hundra år senare. Skillnaden den att ungkarlarna inte hade ensamrätt längre...

Idag... Ja, idag vet jag inte. Vi blev en smula snorkigt behandlade när vi var där igår...


6 kommentarer:

  1. Hihi, mesterlig rapport! Det er et classy sted som tiden kanskje har løpt litt i fra? Lekre bilder, Mira - særlig lysekronene. Tenkte på Moulin Rouge. :D

    SvaraRadera
  2. Tjusiga tak-kronor.
    Dom var verkligen illröda :)

    Hälsn. Eivor (som aldrig varit i Berns salonger)

    SvaraRadera
  3. Anita: Tack! Ja, tiden har kanske löpt ifrån... Det är som någon annan gruppering tagit över...

    De här kronorna dominerar verkligen hela rummet. De är stora nog för minst tre personer att krypa in i. Kanske fyra. Och Moulin Rouge ligger inte långt borta.

    Eivor: Illrödheten kommer sig av kraftiga strålkastare som lyser på kronorna. Annars har de bara alldeles vanlig, genomskinlig glasfärg. Säkert går det att byta färg på strålkastarna och därmed också på kronorna...

    SvaraRadera
  4. Det är trots allt en liten "tröst för ett tigerhjärta" att höra att t.o.m. "ungdomar" som du kan bli snorkigt behandlade. För migk, verkligt gamla dam är det bemötande tyvärr ganska ofta vardagsmat.

    SvaraRadera
  5. Lisette: Det svider i mitt hjärta när du berättar om snorkigheten. Jag undrar bara... Varför?

    SvaraRadera
  6. Men hvorfor kan servitørene tillate seg å være så småarrogante. Lever de ikke av gjestene sine?!

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.