K A Almgrens sidenväveri

Det sägs att en kinesisk kejsarinna satt under ett mullbärsträd i sin trädgård en eftermiddag och drack te. Plötsligt är det något som plumsar ner i hennes teskål.

Det varma teet får klunsen att lösas upp och när kejsarinnan försöker plocka upp den så lösgörs en massa fina trådar. Hon nystar och nystar och tråden blir bara längre och längre. Tråden är stark, glansig och går inte av. Längst inne i den lilla bollen finner hon en liten, liten mask. En silkesmask.



Kejsarinnan, som levde på 2600-talet före Kristus, började odla de små larverna av mullbärsspinnare som levde på mullbärsträdets grenar. Och så kom sidentillverkningen igång.

Med tiden spreds sidenet ut över världen, men kineserna höll länge ursprung och tillverkningsmetoder för sig själva.



1833 ansökte den då 25-årige Knut August Almgren om privilegium att starta sidentillverkning i Stockholm. Han hade då befunnit sig i Frankrike för att lära sig mer om sidenväveri för en tidigare arbetsgivares räkning.

Med sig hem i bagaget hade han en välfylld anteckningsbok och en jacquardvävstol, nedplockad i bitar. Han startade sitt väveri på Svartens gränd, nära Katarina kyrka i Stockholm.



1846 köpte Almgren en fastighet mellan Götgatan och Repslagargatan och flyttade sitt sidenväveri dit. Där ligger det kvar än idag, och härom veckan tog jag mig dit för att titta.



Runt 1870-talet hade väveriet sin glansperiod, med nästan 200 vävstolar igång. Efter det började tillverkningen minska, men sidenväveriet fortsatte ändå i ytterligare 100 år.



1974 lades fabriken ner, för att sjutton år senare åter väckas till liv av Oscar Almgren, femte generationen sedan Knut August.



I de här lokalerna är det som om tiden stått stilla. Ändå vävs det fortfarande på vävstolarna. Än kommer beställningar på sidenband och sidentyger. Och mönstersamlingen är omfattande. En kulturskatt att vårda.



Miljön verkar mörk och murrig, ändå är den mycket ljusare än många andra industrimiljöer från den här tiden. Fönstren är ovanligt stora och de finns även i innerväggarna för att släppa in så mycket ljus som möjligt.



Säkert var arbetet monotont och slamrigt, men silke har en fördel framför alla andra textilfibrer; det dammar inte. Många av väverskorna stannade kvar hos Almgrens i många, många år.



1800-talets digitala teknik. Hålkorten som styr mönstret i Jaquardvävstolen. Varje litet hål styr en nål som i sin tur lyfter en tråd i varpen.




På den här vävstolen kan så många som sex sidenband vävas samtidigt. Den blev tidigt automatiserad. Fortfarande vävs här ordensband och alla banden finns förtecknade i en stor bok så man vet vilket som hör vart.




Silket kommer i härvor, som nystas upp på spolar.




Vem vill solva? Inte jag...





Under många år var sjaletten en av de viktigaste produkterna som tillverkades här. I stort sett alla kvinnor hade en eller flera sjaletter.





För övrigt var siden för det allra mesta förbehållet de rika. Tyget är starkt, glansigt och har ett underbart fall. Som gjort för frasande klänningar och förmögna gemak.




K A Almgrens sidenväveri är idag Nordeuropas äldsta och Stockholms enda bevarade fungerande industriminne.

Träet i vävstolarna är mjukslitet av hundratals kvinnohänder, slipat så det nästan glänser som stoffet de ska tillverka - siden.



I taket sitter mekaniken som styr hålkort och varptrådar. Hjul, remmar, snören och kedjor hänger ner, och det gäller att hålla rätt på vad som går vart.



Förskedar och redningskammar hänger klara på väggen för att användas. Precis som de hängt i hundra år.





Idag drivs sidenväveriet som ett museum som har till uppgift att bevara mönstersamling och maskinpark för eftervärlden. Samtidigt tillverkas här fortfarande handvävt siden på precis samma sätt som förr.






Alla regnbågens färger. Och några till. Skimrande, lysande som av hemligt ljus. Åtråvärda. Förnäma. Varenda millimeter idogt spunnen av en liten, liten mask till skydd och vila. Som fjärilens vingfärg fångad.



Även om jag redan frestat ditt tålamod med alltför många bilder, hoppas jag att du ger dig en liten stund att se den här filmen från 1943. Allt är sig likt. Metoderna, silket, rummen, vävstolarna.



Jag rekommenderar ett besök på K A Almgrens sidenväveri. Oavsett man är intresserad av textil-, arbets- eller teknikhistoria, färger, tyger eller mönster, så finns här något att hämta.

Eftertänksam och förnöjd gick jag hem i aprilkvällen.