Språkförbistring

Jag står på balkongen och vakar över min gamla hund, som tar en liten walk about i trädgården. Han måste övervakas dessa dagar. Han är kär och han är i stort sett fullkomligt döv och jag vågar inte låta honom vanka ensam.

Döm om min förvåning när en ung, snygg man kommer fram till staketet där hunden står, pekar på den och säger -Karta!

-Förlåt? säger jag. Den unge mannnen ler, pekar åter på hunden och säger -Karta! Aha, tänker jag... han talar inte svenska, så jag frågar (fortfarande med vadd i huvudet) -What do you mean?

Ett nytt leende... -Karta! följt av ny pekning på hunden. Åhå, tänker jag... han talar inte engelska heller. Den unge mannen jämkar på sin axelremsväska, börjar se lite lidande ut och säger för femtielfte gången -Karta!!!

Ok, jag tar min förkylning, mina röda ögon och mina träskor och vinglar ut i trädgården. Ynglingen ler stort. -Karta! säger han.

Min hund står på hans karta, som han av någon anledning tappat på fel sida staketet.

Jag ser fånig ut. Oh! utbrister jag, You dropped it!