Snuva - och Gonzales
Gnistrande vit vinterdag i Stockholmstrakten. Solen skiner och ett par bilder jag skulle tagit i just det här vädret, fryser inne. Jag är förkyld. Vadd i huvudet.
Jag eldar i kaminen, snorar och vaktar 14-årig kärlekskrank hund. Ränderna går uppenbarligen aldrig ur. I alla fall inte med åldern. Gamle voffsen vankar av och an och gnyr, och jag vet inte ens vem som är föremålet för hans ömma låga.
För er som tyckte så mycket om Anouar, skickar jag nu med en annan favorit: Gonzales. Hans musik är lätt och ren och passar för vaddhuvuden och gnisterdagar. Skivan heter Solo piano.
Prosit!
Stackars gubben. Jag har ingen större erfarenhet av hanhundar, men det måste vara jobbigt att vara så där mållöst kärlekskrank varje vår...
SvaraRaderaDen här musiken var också mycket vacker, men den grep inte tag i mig på samma sätt som Anouars.
Jag har lagt till dig i min länklista. Om du har något emot det är det bara att du hojtar till!
Tack för de här fina musikstunderna, och krya på dig!
Christina: Han är den första hanhund vi har efter att antal tikar. En omplacering som det varit synd om. Men han har fått göra valpar en gång, så han är stolt fader till min systers hund och sju till.
SvaraRaderaNej, jag förstår. Gonzales är mycket lättare. Små bagateller. Men jag är alldeles för vaddig i huvudet för att klara av mer idag.
Du är välkommen som följare! Kanhända jag hakar på. Gillar din blogg också. Och vi jobbar ju lite i samma branch...