Gammalt djur
Om två månader fyller hunden 14 år. Hunden som varit bandhund, likt Svipp i Bullerbyn. Hunden som fick ett bra liv till slut. Nu har han haft en hjärnblödning som han klarat sej från utan större men.
Igår slutade hans högra framben att fungera som det skulle, men idag går han hyfsat igen. Han kissar på sej. Han hör inte, ser dåligt. Han är ett gammalt djur, och så rörande att mitt hjärta svider när jag ser honom. En vacker dag om en inte alltför avlägsen framtid kommer dagen då...
Han är också hunden som så till den milda grad hatar kameran, att inte ens matte, som är fotograf, lyckats med att få några fina bilder på honom. Kamera fram - hund borta. Men man kan lura honom med den gamla mobiltelefonen. Den varken låter eller ser ut som kamera. Det är nog till och med så att du Ulf, kan gilla de här bilderna...
Här tillsammans med vännen Tindra som är ett snöbollsdjur, även hon lite klumpigt vaggad. Skär nos, bettfel, epilepsi och anlag för urinsten men så älskvärd, ljuvlig och glad. Även ett handikappat djur har levnadsberättigande, när det nu råkat födas. Tindra var Mors hund.
Åh, Mira, vad jag lider med dig. Det här är det värsta med att skaffa sig djuren. Att man en dag också måste ta beslutet att deras tid är ute.
SvaraRaderaDet låter som om den dagen kommer ganska snart för dig. Gör inte som jag gjorde med vår labrador Puck som blev över 13 år gammal. Jag ville inte fatta beslutet, min son som då gjorde lumpen och kom hem varje helg såg på ett annat sätt än jag hur dålig hon blivit.
Man blir hemmablind för att man inte vill se. När jag kom till veterinären nästa dag på min sons uppmaning såg hon att Puck var så dålig att hon kunde dö närsomhelst. Jag fick fatta beslutet där och då, hos veterinären, att avliva henne direkt.
Det var och är det svåraste jag varit med om och när vi nu kom till Max, också 13 år var jag mycket mera observant och hade bestämt mig för att inte låta det gå för långt.
Jag ringde till en veterinär som kom hem och det gick så lugnt och fint tillväga, han blev aldrig stressad eller förstod inte ens vad som hände efter att han fått den första lugnande sprutan.
Jag förstår precis hur du har det. Men se på mig - det går en sorgetid och har man sen möjlighet kan man få släppa in en ny valp i sitt liv. Lika underbart det!
Åh, Monet... Mitt hjärta blöder...
SvaraRaderaJag blir också väldigt berörd av dina bilder och text.
SvaraRaderaDen sista tiden med en gammal hundvän som tacklar av alltmer är en väldigt svår och sorglig tid.
Jag hade för ett antal år sedan två släthåriga foxterriers som blev hela 16 år.
Den sista tiden började de kissa på sig alltmer i sömnen och jag såg att musklerna blev mer och mer förtvinade.
Annars var de pigga och glada för sin ålder.
Sen fick jag veta att när njurarna ger sig, så går proteinet rakt ut i urinet och kroppen kan inte tillgodogöra sig det. Detta tillstånd slutar ofta i akut urinförgiftning, vilket jag har sett min brors första hund dö av. Det var en förskräcklig upplevelse.
Sen fick ena foxen en liten hjärnblödning som gick över på några dagar
Då bestämde jag mig och tog kontakt med en veterinär som kom hem till oss, och det blev precis lika lugnt och värdigt som Monet upplevde det.
Jag tycker att det är den sista väntjänsten man kan ge sin hund, att låta den få ett värdigt slut utan onödiga plågor.
Jag lider verkligen med dig att du har allt detta framför dig relativt snart låter det som.
Du kommer att se på hans blick den dag han inte vill vara med längre. Beslutet är lika svårt, men ändå självklart - ett sätt att återgälda all den kärlek han gett -villkorslöst.
SvaraRaderaMen det är tungt, så tungt...
Monet, Christina och Ninna: Tack för era omtänksamma, tröstande och kloka ord. Ännu så länge lever Hassel och kan glädjas över en morgonpromenad och en köttbulle vid köksbänken. Och tack Ninna, för att du lät honom bli vår...
SvaraRadera