Om Stjärnor och äpplen som faller

Min kvällslektyr de senaste veckorna har varit en helt liten, men ganska tjock, bok av något så märkvärdigt som en professor i teoretisk fysik. Boken heter Stjärnor och äpplen som faller, och har underrubriken En bok om upptäckter och märkvärdigheter i universum. Professorn heter Ulf Danielsson. (Albert Bonniers förlag, 2003.)

Det är inte lätt att läsa en sådan bok, när man som jag är oerhört intresserad av teknik, fysik och astronomi, och dessutom är ohejdbart och fullkomligt sifferblind. Jag skäms att säga det, men jag är fortfarande tvungen att räkna på fingrarna om ett tal överstiger fem. Siffrorna liksom vänder på sej. 27 blir 72, 58 blir osvikligt 85. För att inte tala om vad som händer om det blir tre eller fler siffror i talet. Ändå envisas jag med att försöka förstå vetenskaper som så totalt bygger på matematik. Skumt.

Danielsson berättar i alla fall på ett intressant och humoristiskt sätt om hur synen på universum och astronomi vuxit fram och utvecklats genom århundradena. Från de grekiska filosoferna, via lord Kelvin, Schrödingers katt (som jag osökt kommer att tänka på varje gång jag ska öppna min mailbox), Strindberg, Hawking, Hamlet och till - ofrånkomligt - Einstein.

Han berättar livfullt om ljusårslånga rymdfärder, påstådda svarta och anade vita hål och om rumstidens krökning. Från det minsta av det minsta till det allra största.

Jag ger mej inte in på några grundligare redogörelser för vad han diskuterar sej fram till - läs boken själv! Men jag vill ändå återge ett par stycken, för att visa lite på hans manér.

Så här skriver han om supersymmetri: "För att förstå vad supersymmetri är för något måste man först ha klart för sig att partiklarna i naturen kan delas upp i två typer: bosoner och fermioner. (...) I en supersymmetrisk värld finns det för varje slag av fermion ett slag av boson som har precis samma massa och laddning. Fotonen, som är en boson, har som sin partner fotinon, och gluonen som också är en boson, har som sin partner gluinon. Till elektronen hör selektronen, till kvarkarna hör skvarkarna och till neutrinon hör sneutrinon. Dessa märkliga namn har inte alltid varit till det bästa. Den gigantiska partikelacceleratorn SCC, som slutade som ett hål i marken i Texas i början av nittiotalet när pengarna tog slut, var avsedd att upptäcka de supersymmetriska partiklarna. I New York Times skrev man att en maskin som har till uppgift att upptäcka företeelser med så fula namn aldrig borde byggas, och kanske var det därför man la ner projektet."

Och när han beskriver M-teorin, som kan vara den underliggande, elvadimensionella urteorin till strängteorierna, framtonar vår plats i tillvaron som något ganska märkligt: "En möjlig bild av vårt universum kan då ha sin utgångspunkt i ett sugrör. På långt håll syns bara en riktning, det vill säga riktningen längs med sugröret, som skall svara mot de tre rumsriktningar vi känner till vardags. Men vid en närmare anblick upptäcker vi en cirkelformad dimension som skall svara mot strängteorins sex upprullade riktningar. Om vi tittar riktigt noga efter har sugröret också en tjocklek, den elfte riktningen, och vi bor på den ena sidan av sugröret."

Mitt ibland dessa djupt teoretiska och tämligen ofattbara utläggningar citerar han Alice i Underlandet och Harry Martinson, Immanuel Kant och Dan Andersson. Detta mina vänner, är hjärngympa på högsta nivå.

Han avslutar sin bok med tre sidor tack och lärda litteraturhänvisningar, men den sista meningen, och den mening som får mej att bli mycket, mycket lycklig, lyder som följer: "Men enklast, om man vill läsa något riktigt inspirerande, är att leta reda på vilken bok som helst av Peter Nilson."