fredag 13 augusti 2010

Nu går vi!



På Stockholms slotts västra fasad, mot yttre borggården, finns tio stycken kvinnor. På sina huvuden bär de upp gesimsen mellan andra och tredje våningen. De kallas karyatider. De är alla olika och har alla sina egna åtbörder och ansiktsuttryck.



De har stått där, uppflugna på fasaden och tittat på både det ena och det andra ända sedan början av 1700-talet. Idag är det väl mest turister och vaktparader de får se. Och ett eller annat högdjur.



De sitter rätt högt upp och är nästan tre meter höga. Frågan är hur många som verkligen ser dem?



Jag slogs av deras individualitet. Det finns inte två som är lika. Några unga kvinnor måste en gång i tiden ha stått modell för dessa karyatider. Vilka var de? Vad tänkte de på.



Ge de här unga kvinnorna en liten stund av uppmärksamhet.
Det är de värda.




De verkar vilja skyla sig i sin halvnakenhet. Blyga, fjärrskådande, mildögda. Visst. Kvintessensen av ett kvinnoideal. Men en gång måste de ju ha varit verkliga, levande människor. De unga kvinnorna som stod modell för sina förstenade systrar.



Skulptören som en gång utförde karyatiderna hette Charles Guillaume Cousin och han levde mellan 1707 och 1783.



Karyatiderna vittrar. Alla yttre utsmyckningar på Stockholms slott vittrar. För ett par år sedan föll en utsmyckningsdetalj i backen, och det var ren tur att den inte föll i huvudet på någon. Av säkerhetsskäl är därför delar av slottets fasad klädd med nät. Att renovera skulpturer och pelare är nämligen mycket dyrt och kommer att ta lång tid. Det är svårt att få tag på både den gotländska sten de är gjorda av och skickliga stenhuggare. Och pengar.



Jag minns en tecknad affisch från min ungdoms 70-tal. Jag vet inte vem som gjort den, men jag tyckte mycket om den. Den föreställde de av konvention stelnade karyatiderna på Erechtheiontemplet på Akropolis i Aten.

Men en av dem hade börjat röra på sig, få lite rött i konturerna. Med en min av beslutsamhet vände hon sig till sina sovande systrar och sa -Nu går vi!




Karyatid: av grekiskans Karya´tides, kvinnor från Kary´ai (en stad i Lakonien), prästinnor vid Artemistemplet i Kary´ai. Den manliga motsvarigheten kallas atlant efter titanen Atlas, som bar världen på sina axlar. (Enligt Nationalencyklopedien)



Karyatiderna vid Erechteiontemplet i Aten. Uppenbarligen står alla kvar... Fortfarande.

6 kommentarer:

  1. Ojojojoj! Det enda stora felet med att gå in på din blogg är att då blir det inget mer gjot den här veckan! Efter att ha haft bloggens vita månad bara MÅSTE jag ju sitta här och njuta av din underbara fotokonst och inte bara det utan även läsa allt intressant du skriver!
    Så glad jag blev när jag (äntligen) upptäckte att jag kan gå in och sitta här och bläddra fram och tillbaka i fotoalbumet med alla 500 bilderna!

    SvaraRadera
  2. Lisette: Oh, nu rodnar jag igen... Men jag tackar och bockar! :) Mappen med bilder är bara en av... fem eller sex tror jag. Picasa lagrar i mappar om 500 bilder i varje.

    SvaraRadera
  3. Roligt att se dina bilder. Kvinnorna förtjänar ditt bildreportage.
    Jag minns också den affisch du berättar om. Kanske har jag den fortfarande kvar naggad och hoprullad.

    SvaraRadera
  4. Karin på FOX: Alla stirrar på någonting annat, och där får de stå snudd på osedda. Så roligt att du har affischen kvar (kanske). Skulle du snubbla över den, kan du väl klämma av en bild så jag får se den igen!

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.