Motorfabriken Pythagoras

Jag gillar gammal teknik! Som om det skulle kunnat undgå någon av mina trognare läsare. Jag kan inte riktigt förklara varför. Det är något med form och funktion. Det är vackert. Det är fattbart.



Därför har den gamla Pythagorasfabriken i Norrtälje länge stått på min besökslista och i lördags for vi dit. Det var varmt - för att inte säga svettigt - och vi kom bakvägen och där var trappor och brant och lite dålig skyltning. Men till slut kom vi fram och in på den kringbyggda gården högt över den lilla stadens tak.



Jag vet inte vad det är som händer med mig när jag hittar sådana här miljöer. Jag vet bara att jag tycker det är så vansinnigt spännande.



På något sätt ser jag verksamheten i full gång. Människorna, ljuden, springet över gården, remmarnas flapprande i taket, svarvspånens glänsande ringlor på golvet. Doften av varm metall, kylvatten och smörjolja. Jag går igång på sånt här. Jag kan inte förklara mig bättre...



Och nu måste jag hämta fakta från Pythagoras industrimuseums hemsida. Jag är inte teknikintresserad på det viset att jag kan rabbla motorhistoria ur minnet...

Verkstads AB Pythagoras grundades i Norrtälje 1898 och kom snabbt att bli stadens största arbetsplats. Här tillverkades olika verktygsmaskiner och framförallt tändkulemotorer, vilket företaget kom att bli känt för. Från fabriken i den lilla staden Norrtälje skeppades motorer ut till världens alla hörn.

Fabriken står kvar i nästan orört skick, sedan verksamheten dog ut på 1960-talet. Hela produktionslinjen finns kvar: från kontoret med ritningar och andra arkivalier till maskinhallen med motorer och maskiner.

Johan Viktor Svensson , fabrikör av blåslampor och fotogenkök, planerade för en svensk bilfabrik. Hans hustru som var uppvuxen i skärgården ansåg att en motor som kunde lösa böndernas och skärgårdsbefolkningens kraftbehov var en bättre satsning.

Fabriken byggdes upp vid Nacka strand och 1900 lämnade den första motorn fabriken. Fem år senare hade andra fabriker tagit upp konkurrensen. Bland de större fanns Bolinders, Munktells och Lysekils mekaniska verkstad.

Tändkulemotorn hade fått sitt genombrott och fanns snart tillgänglig i varje större by. Allt fler blev förtrogna med motorer, teknik och mekanik. Entreprenörsandan var stark liksom tekniktilltron. Bysmedjor utvecklades till reparationsverkstäder eller till mekaniska verkstäder. Verkstäderna blev utbildningsplatser för blivande verkstadsindustriarbetare.

Den tekniska infrastrukturen hade nu utvecklats så att Sverige definitivt kunde ta steget in i industrisamhället. Att Sverige snabbt kunde hämta in det tekniska försprånget som de flesta länder i Europa hade, är i stor utsträckning tändkulemotorns förtjänst.

Från början startades Pythagoras för att tillverka räknemaskiner. Därav namnet. Det gick inte så bra. Maskinerna blev stora och ohanterliga och i praktiken svåra att använda. Så med en mellanlandning vid lås och mässingsföremål började man istället tillverka tändkulemotorer.

Tändkulemotorerna, vars ljud är så starkt förknippat med min barndom, har jag skrivit om förut.



Motorerna hette Fram och Drott. Ståtliga namn på starka, stolta motorer som - bokstavligen - drev Sverige framåt. Fabriken tillverkade även svarvarna som behövdes för motortillverkningen själva.




I början av 1980-talet var det någon som fick för sig att Pythagorasfabriken skulle rivas, men den räddades av en grupp entusiaster.

Och det var en jäkla tur det, för nu står fabriken på Riksantikvarieämbetets lista över mest bevarandevärda industriminnen.





Museet ägs idag av Stiftelsen Motorfabriken Pythagoras och drivs av denna med hjälp av stödföreningen Pythagoras Vänner.





Plötsligt medan jag gick här i godan ro och sög i mig atmosfär, brakar popmusik igång på hög volym. Jag for i taket, minst sagt. En liten grupp människor hade samlats i ett hörn av fabriken och satt igång ett obegripligt bildspel. Vad jag förstod hade det inte ett dugg med fabriken att göra...



Det var en "installation" i samarbete med Konsthallen. Vällovligt i sig. Att skapa spännande möten mellan olika uttrycksformer kan vara väldigt givande. Men - tro mig - det här var bara väldigt malplacerat. Och störande.



På hemvägen satt jag och funderade på vad man skulle kunna göra i en sådan här miljö i stället. En "konstform" som är bortglömd (?) är ljudskapet.

Tänk att få göra något sådant här. I flerkanalstereo. Högtalare runt om i lokalen. Sammanvävda ljud, röster, musik - allt med anknytning till verksamheten. Spännande ljussättning. Strålkastare som skapar skuggor och dagrar, belyser detaljer, vandrar genom rummet.

Ack ja... DET hade varit roligt - både att se och att göra.





Men jag får nöja mig med mina bilder. Fånga mina vinklar. I min fantasi höra ljuden.

Av människorna vars verklighet det här var. Heder åt dessa människor.