söndag 1 maj 2011

Det brinner!



Det måste ha varit i slutet av 1979. Ett fullsatt Cirkus på Djurgården i Stockholm. Förväntan, närhet, förtröstan. Hopp.

Den gula NEJ-solen svävade över scenen och hela NEJ-sidans alla kända kulturpersonligheter var där; Buckard, Hasse å Tage, Körberg, paret Dominique... Och så vi och tusen till...

Då ställer sig Hjördis Petterson upp och läser en dikt av Bo Setterlind. Denna gumma som jag bara förknippat med huskors i pilsnerfilmer.

Och hon läser med hela sin själ och sin kropp och tårarna sprutar ur tusen ögon och taket lyfter och applåderna efteråt vill aldrig sluta. Detta är något av det mäktigaste jag någonsin varit med om och jag är så lycklig att jag fick vara det, hur det nu än blev sen. Hur lurade vi kände oss. Sen.

Men den här kvällen, på Cirkus med Hjördis och Buckard och alla de tusen andra, när vi fortfarande trodde och hoppades... Nej - var övertygade om att vi... skulle gå segrande ur striden... Då...


Det brinner!
Det brinner!

Världen med sina dataanläggningar, kristallpalats och svävande städer,
världen med sina krigsindustrier,
världen med sin lyx, sina filmfestivaler,
sina flygande fästningar,
världen med sitt avfall, sina atomsopor,
sin avgudadyrkan, sin korruption,
världen med sina fördomar, sina instruktioner,
sina haciendor, sina plutoniumverk.

Det brinner!

Världen med sina överljudsplan,
världen med sin kapprustning;
världen med sina kärnprov,
Världen med sin människojakt, sin mångalenskap och sina koncentrationsläger.

Det brinner!

Och i pressen och i televisionen ser vi
flygbilder av den rosslande tillvarons sista andetag,
världen med sina raketuppstigningar,
sin krympande civilisation
och - i brist på landvinningar -
sin allt spöklikare narkotika.

Det brinner!

Och inte långt från vätebombslagren
bor de färgade.
De färgade med sin kärlek,
de färgade med sin frihetskamp,
de färgade med sin sorg,
sitt uppvaknande och sina lidanden.
Och på betryggande avstånd från dessa
bor de skenheliga,
de privilegierade,
de likgiltiga,
de korrumperade,
salongsgerillan.

Men i världen bor också andra.
Där bor han, som vet allt om napalm,
han som knappt kan andas,
hon som skall föda,
han som ser på
och han, som vet allt om bakterier.

Mitt i lågorna!

Där bor de statslösa,
de torterade,
de fattiga,
de kristallklara,
de som blivit över
och de, som skall dö ensamma,
de kristuslika.
Dessa och många andra bor där.

Och nu
- se vad som blir lågornas rov!

Alla de oskyldiga!
Hon som sträcker sig efter oss,
hon som kvävs,
hon som vill rädda oss
från oss själva,
hon som fött oss
och därför dör.
Är detta Verkligheten?

Det brinner!

Världen med sina rosiga prognoser,
sina utvecklingsprogram, sina säkerhetsanalyser
och intelligenta gissningar,
världen med sina spelplaner, sin vidskepelse,
sina glasmassor, bergrum och plutoniumlager.

Villkorslagar, offentliga utredningar!
Siffror, beundran, högtidliga deklarationer!

Världen, som är på väg att explodera,
hör ingenting.
Världen, som tror sig ha all makt,
gör ingenting.

Världen med sina luftfästningar, sina supertätorter,
sina ändlösa oljefält, sin kärnkraft,
sina interkontinentala gasledningar,
världen med sina strålningspoliser, sina fjärrstyrda
griptänger, sina rullande trottoarer och luftkuddetåg,
världen med sina stenciler, tabeller och kommissioner,
sina hemterminaler, sina hönsfabriker, sina snabb-bananer
och sina ultraljudsapparater,
världen med sina syrgasdräkter
och bildtelefoner, sina evighetsmotorer.

Allt detta brinner!

Det brinner!
Det brinner!
Hela Jorden brinner!

Och här
står vi
med våra stackars brandsprutor!

Bo Setterlind 1979


Just nu känns det som om det inte hänt ett dugg. Sedan dess...

Foto: Sveriges Television.

5 kommentarer:

  1. Oj, det var starkt. Jag bara ryser.

    SvaraRadera
  2. Randiga Tråden: Jag med!

    SvaraRadera
  3. Åh! Jag var inte med där och hörde henne "live" men jag måste ha sett det på tv eller nåt för jag minns hennes röst och styrkan i den och det återkommande "Det brinner". Vilken tid det var! Och nu är vi här så långt efter och så mycket äldre och slitnare och mer besvikna. På nåt sätt gäller det ju ändå att inte helt förtvivla. Man får leta efter den gnista av kampanda som finns kvar och blåsa lite försiktigt på den...
    Och jag köpte ett nytt solmärke på Sergels Torg häromdan.

    SvaraRadera
  4. Gabrielle: Jag glömmer aldrig den där känslan som fanns där under den där manifestationen eller vad man ska kalla det. Jag skulle ge mycket för att få uppleva det igen. Och om vi alla blåser lite försiktigt på en gång, så kanske vi kan tända flamman igen!

    SvaraRadera
  5. Heh... och här sitter ni... och drar nytta av exakt det som ni kastar skit på, just för att kasta skit på det. :)

    Det är lätt att göra dikter och skapa upprördhet. Det är jätte-enkelt...

    ...men avstå nu ifrån allt det som nämns i dikten, så får vi se hur länge ni vågar stå vid er hänförelse.

    Visst, vissa saker som nämns, som atombomber och bombflygplan kan vi klara oss utan (till dess att grannlandet hotar invadera). Men jag utmanar er att göra er av med rubbet.

    Man måste vara rik för att kunna tala om att våga tala om att leva snålt. Man måste ha något för att tala om att avstå. Men för den som inte har det... då är detta bara tomt avlats-prat ifrån de som lever i oändlig lyx...

    Personligen föredrar jag Hans Rosling framför diktmakare. Han pratar åtminstone utifrån fakta och tar människors behov på allvar.

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.