Stensjö – byn där tiden står stilla. Nästan

“Gammal oskiftad by” läser jag på kartan och uppmanar Hussen promt att svänga av från E22 någon mil norr om Oskarshamn. Efter någon hundra meter möts man först av metervis av hederlig, svensk gärsgård. Sen slingrar vägen och slingrar, vidare mellan dessa otroliga mängder gärsgårdsstängsel.

Till slut kommer vi fram till en liten by. Ett kluster av rött knuttimmer med vita knutar som gonar sig i eftermiddagssolen. Stensjö by. Omisskännliga läten från kor och får hörs i fjärran. –Sov du en stund! säger jag till Hussen. –Emser och jag går på upptäcktsfärd.

Till min förvåning vajar en stor flagga över bygrinden: “Kungliga Vitterhetsakademien”. Märkligt! Det hade jag inte väntat mig.

Men så är det. 1960 förvärvades Stensjö by av Vitterhetsakademien i avsikt att bevara en gammal, oskiftad småländsk by till eftervärlden. Byn hade då legat för fäfot sedan 1945 då jordbruket lades ner.

Laga skiftet, som genomfördes 1850, kom aldrig till stånd här på grund av en tvist. Därför flyttades aldrig gårdarna ut på sina ägor och bykärnan blev kvar.

Idag drivs jordbruket ekologiskt och på gammalt sätt, men med moderna redskap. Här har till exempel aldrig använts konstgödsel eller bekämpningsmedel.

Emser och jag tog oss en skön promenad på grus, mellan gärsgårdar och genom grindar (som vi såg till att stänga ordentligt efter oss). Vid något tillfälle kom vi bort oss från vandringsleden och hamnade i skogen. Det blev klivande över stock sten och skuttande över djupa diken innan vi hittade oss tillbaka.

Rätt vad det var dök där upp en av källorna till de ljud vi hört tidigare. En Rödkulla. Emedan jag inte lider av koskräck, gick vi fram och hälsade. Emser var inte riktigt lika övertygad. Kullkor är vackra. Efter en stund kom där flera och ville hälsa, med kosläktets hela fnysande, nyfikna, smått sprättiga intresse. De doftade… ko.

Mildögda, blidögda värme.

I bräkande karavan kom ett gäng fårskallar spetande i nästa fålla. Emser ville vara fårhund men varken fick eller vågade. Lite feg är han. Men så är han ju rätt liten fortfarande.

Flera av husen är bebodda men ett par är öppna för besökare. Det blev inget av med det den här gången, eftersom jag hade hunden med. Det får bli en annan gång.

Det gladde mig att få se den här miljön. Uppvuxen som jag är med ena halvan av själen på landsbygden och andra halvan i storstaden. Den by i Värmland där farfar kom ifrån liknade mycket den här. Där har jag både åkt hölass och hämtat mjölk i bytta som barn. Visserligen gjorde jag det hemma också, men där låg jordbruket liksom mera i framkant. Om man säger så…

Jag hoppas bara att fler kunde hitta hit och få se den här fina, gamla miljön. Som trots allt lever, även om det är med ekonomiskt stöd och speciell skötsel.

Läs även andra bloggares åsikter om gammal by, jordbruk, rödkulla, gärdesgård, vitterhetsakademien