Stensjö – byn där tiden står stilla. Nästan

“Gammal oskiftad by” läser jag på kartan och uppmanar Hussen promt att svänga av från E22 någon mil norr om Oskarshamn. Efter någon hundra meter möts man först av metervis av hederlig, svensk gärsgård. Sen slingrar vägen och slingrar, vidare mellan dessa otroliga mängder gärsgårdsstängsel.

_DSC1538ss

Till slut kommer vi fram till en liten by. Ett kluster av rött knuttimmer med vita knutar som gonar sig i eftermiddagssolen. Stensjö by. Omisskännliga läten från kor och får hörs i fjärran. –Sov du en stund! säger jag till Hussen. –Emser och jag går på upptäcktsfärd.

Till min förvåning vajar en stor flagga över bygrinden: “Kungliga Vitterhetsakademien”. Märkligt! Det hade jag inte väntat mig.

_DSC1532ss

Men så är det. 1960 förvärvades Stensjö by av Vitterhetsakademien i avsikt att bevara en gammal, oskiftad småländsk by till eftervärlden. Byn hade då legat för fäfot sedan 1945 då jordbruket lades ner.

Laga skiftet, som genomfördes 1850, kom aldrig till stånd här på grund av en tvist. Därför flyttades aldrig gårdarna ut på sina ägor och bykärnan blev kvar.

Idag drivs jordbruket ekologiskt och på gammalt sätt, men med moderna redskap. Här har till exempel aldrig använts konstgödsel eller bekämpningsmedel.

_DSC1533ss

Emser och jag tog oss en skön promenad på grus, mellan gärsgårdar och genom grindar (som vi såg till att stänga ordentligt efter oss). Vid något tillfälle kom vi bort oss från vandringsleden och hamnade i skogen. Det blev klivande över stock sten och skuttande över djupa diken innan vi hittade oss tillbaka.

_DSC1530ss

Rätt vad det var dök där upp en av källorna till de ljud vi hört tidigare. En Rödkulla. Emedan jag inte lider av koskräck, gick vi fram och hälsade. Emser var inte riktigt lika övertygad. Kullkor är vackra. Efter en stund kom där flera och ville hälsa, med kosläktets hela fnysande, nyfikna, smått sprättiga intresse. De doftade… ko.

Mildögda, blidögda värme.

_DSC1528ss

I bräkande karavan kom ett gäng fårskallar spetande i nästa fålla. Emser ville vara fårhund men varken fick eller vågade. Lite feg är han. Men så är han ju rätt liten fortfarande.

_DSC1536ss

Flera av husen är bebodda men ett par är öppna för besökare. Det blev inget av med det den här gången, eftersom jag hade hunden med. Det får bli en annan gång.

_DSC1539ss

Det gladde mig att få se den här miljön. Uppvuxen som jag är med ena halvan av själen på landsbygden och andra halvan i storstaden. Den by i Värmland där farfar kom ifrån liknade mycket den här. Där har jag både åkt hölass och hämtat mjölk i bytta som barn. Visserligen gjorde jag det hemma också, men där låg jordbruket liksom mera i framkant. Om man säger så…

_DSC1540ss

Jag hoppas bara att fler kunde hitta hit och få se den här fina, gamla miljön. Som trots allt lever, även om det är med ekonomiskt stöd och speciell skötsel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer

  1. Vilken idyll!
    Man kan bli gröna vågare för mindre.
    Margaretha

    SvaraRadera
  2. Idyll, ja.
    Men säkert bister verklighet för dem som levde där då. Ändå kan jag vara avundsjuk.

    SvaraRadera
  3. em: Det vilade något över den där platsen. Jag vet inte om jag vågar kalla det harmoni. Med tanke på vad syster Ninna säger nedan, var nog här ett sjujäkla slit många gånger. Men ändå tror jag här fanns någon sorts respekt. För människor, för djur, för arbete, för ting och material.

    Staffan H: Yes, Indeed! :)

    Ninna: Slog ihop svaret till dig och till Margaretha! Se ovan.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.

Populära inlägg