söndag 22 maj 2011

Huseby bruk – Gjuteriet och masugnen

“Om jag bara lytt Meijers visa råd ändå och blivit musiker i st. f. ingeniör! Då skulle mitt liv ha gestaltat sig helt annorlunda. Men jag såg poesin över den magiska kranslågan på masugnen eller i de gnistrande kristallerna i malmen nere i de djupa gruvorterna. Jag såg konstnärliga belysningseffekter nere i bessemerverk och valsverk. Men poesin i ett järnverk eller en gruva lever en nutida ingeniör inte på. Möjligen kan han ha den bredvid sitt arbete som en hobby.”

Dessa ord skriver morfar i sina memoarer, och jag anar en bitterhet, eller kanske en sorg över att livet kanske inte blev som han önskat. Inte för att jag tror att det hade varit så värst mycket lättare för honom att försörja hustru och tre barn som musiker, men ändå.

Det brann en lust i honom när det gällde gruvdrift och malm. Där fanns en magi, en poesi som han skriver, och den överbryggade allt annat. Det märkliga är att jag kan känna samma känsla när jag kommer i närheten av gruvor och gamla masugnar. En andlöshet. De stora ögonens och det klappande hjärtats andlösa magi.

_DSC0080gm

Vad det beror på har jag ingen aning om. Jag är fullt medveten om att det var ett skitgöra. Slamrigt, smutsigt, hett, instängt och överbedrövligt i största allmänhet. Ändå finns den där… magin.

_DSC0077gm

Och morfar befann sig mitt i det. Så långt från ett musikerliv man kan tänkas komma.

_DSC0078gm

Gjuteriet och masugnen på Huseby brann 1954. De byggdes upp igen, men kom aldrig mer att användas. Det var nästan så jag höll på att inte ta mig in här. Ingången låg på baksidan och det fanns inga skyltar som talade om hur man skulle gå. Det var först när jag börja trava runt, för att om möjligt kika in genom fönstren, som jag hittade ingången till det som idag är ett järnbruksmuseum.

_DSC0085gm

Från det lilla museet – där jag för övrigt fick strosa kring alldeles ensam, ingen annan hittade hit heller – kom jag rakt in i det som en gång var gjuteriet. Det som allra först fångade min blick var den stora blåsmaskinen. Ett mastodontspektakel som drevs med vattenkraft. Ja, jag vet att jag är tokig, men jag tycker det är vackert. Åbäket.

_DSC0084gm

_DSC0083gm

_DSC0086gm

Masugnen brann 1954 som sagt och detta syns tydligt från insidan. Det känns också på lukten. En gammal, sur brandrökslukt och det skrämmande, delvis förkolnade timret i kransbyggnaden.

_DSC0087gm

Masugnens nederdel under ton av sten, timmer och tegel. En ruvande, hukande, svartbränd tyngd och ekona av härdens dån fladdrade fortfarande omkring där inne.

_DSC0091gm

_DSC0092gm

_DSC0081gm

“Patris” står det på den minimala skylten invid den här sättugnspatrisen.

_DSC0088gm

Nu råder här en tystnadens andäktighet. Timmarna och åren rinner långsammare här än annorstädes och utanför gungar vattnet i dammen, slickar och tapprar på stenväggar och hjul och undrar… frågar… Vill!

_DSC0089gm

_DSC0090gm

Så mycken människomöda. Så mycket handaslit, yrkeskunnande och stolhet. Så många böjda ryggar, svedda ögonbryn, brända händer.

Järn. Eld. Vatten.

_DSC0103gm

3 kommentarer:

  1. Även jag tycker att det är vackert. Så då är vi åtminstone två som är lite tokiga. ;o)
    Kugghjulet på nästnäst sista bilden skulle gärna få ligga någonstans på mitt vardagsrumsgolv. Som prydnad.

    SvaraRadera
  2. Min pappa var ingenjör på ett stålverk, och jag har tidiga minnen från mina besök hos honom på jobbet. Besök i hyttan och i valsverket, hetta, damm, solstrilar genom smutsiga fabriksfönster och det rödglödgade järnet. Jag älskar såna här miljöer.

    SvaraRadera
  3. Anta S: Därvidlag hade funktionalisterna rätt! Den rätta funktionen äger skönhet i sig.

    Christina: Du ser! Kan du säga vad det är som gör att man gillar det här trots smutsen, hettan och slamret?

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.