Eckerbergska gården

Det finns väl ingenting som gör Mira lyckligare än ett gammalt ödehus som det går att ta sig in i.

Står det sedan saker kvar som minner om dem som en gång levt i huset blir lyckan total.

Genast börjar jag fantisera om människorna som levt här. Vad de gjorde. Hur de såg ut. Vad de tänkte.

En tid på världen stod jag och kopierade gamla glasplåtar på arkivbeständigt papper. Plåtarna var skänkta och skulle bevaras för eftervärlden. Kopiorna skulle arkiveras och registreras och noggrant återge vad de föreställde. Om det gick att ta reda på.

Försiktigt, försiktigt skulle plåtarna hanteras. De var ovärderliga. De var flammiga, bruna, slitna. På vissa ställen hade emulsionen fallit bort.

Jag kände mig högtidlig som fick ansvaret. Förtroendet.

På något vis hade jag velat kopiera in den där bruna, gamla känslan i mina arkivbeständiga kopior. Men det gick inte. Skulle inte göras så. Allt blev svart och vitt. Kallt. Och arkivbeständigt.

Därför har jag njutit av att sitta och få fram precis den känslan i de här bilderna.

Eckerbergska gården är numer fint iordninggjord. När jag söker dess historia hittar jag ingenting. I alla fall inte på nätet.

Men någonstans finns den väl. Berättelsen om husets innevånare. Deras namn. Födslar och dödslar.

Jag hade velat berätta om deras tankar...