Rida, rida ranka...

"Han gick före henne, uppför och uppför. Sex trappor, och de kom till luckan i taket som var hans studiogolv. Han bad henne vänta medan han klev ända upp och tände sin lampa. Det var en likadan arbetslampa som den hon hade själv, men mera använd, sotig, och med tillbucklad skärm.

- Här, sade han och höll upp lampan mot sin tavla. Får jag presentera: drottning Blanche av Namur, hustru till Magnus Eriksson av Sverige 1319-1365, samt hennes son, prins Håkan. Rida rida ranka. Hästen heter Blanka. Jag vet bara inte vad jag ska kalla den på franska.

Ellen sade ingenting på en lång stund. Tavlan var nästan en meter hög och trekvarts meter bred. I ett rum som en grotta satt en blond, behaglig franskbrödsfru och gungade sin lille pilt på knä. Hennes klänning var vit, ärmarna röda med ränder av guld. Gossen hade guldig kolt och gråa små hosor. Han sträckte armarna mot henne. Snidade skåp, bro­derier i bakgrunden. Var de från Musee de Cluny? Björnhu­den låg på golvet.

- Säg inte, sade Edelfelt och lampljuset darrade till, att hon är graciös. Det säger alla: Elle est tres gracieuse.

Ellen sade, stadigt och allvarligt: - Ni måste vara mycket fäst vid er mor.
- Ja! Han drog djupt efter andan. Han ställde lampan ifrån sig.
- Om jag hade målat en sån här, sade hon, så skulle det ha blivit en kung. Min morfar. Och kanske inte Rida ranka utan Hopp-hopp i galopp, rida som en biskop­
Han skrattade. - Dagnan säger: Il faut que tout le tableau chante, non seulement la femme. Gör den det, tycker ni? Gör den det? Var uppriktig.

- Den sjunger, sade Ellen, och hon tyckte det. Men vad den är vemodig.
- Är den?
Ellen nickade.
- Jag hade tänkt... att den skulle vara lycklig... sade han som slagen.
Ellen tänkte av alla krafter. - En drottnings ställning i li­vet är så svår, sade hon. Alla ögon som följer henne, och all den där politiken. Väggar åt alla håll.

- De har sagt att den är en sån där fruntimmersidyll.
- Det måste ju få finnas andrum! sade Ellen. Hon visste inte hur hon skulle uttrycka vad hon kände, det hade någon­ting att göra med att paradis inte är mindre verkliga för att de är tillfälliga, och att minnet av ett upplevat paradis är till styrka och tröst.
- Man visar sin kärlek på det sätt man kan, man visar den, sade hon, utan kärlek är livet ingenting.

Hon behövde inte säga mera, han avbröt henne, han var så upprörd att rösten skalv. - Min mor, ni känner ju henne, ända sen pappa dog har hon kämpat för oss barn - det är min lycka att jag nu hunnit så pass långt att jag kan hjälpa henne och - En dag ska jag måla hennes egen bild - min egen bild ­
- Är ni säker på, sade han sedan ängsligt, att hakan inte är för mager? Trop sec? Och är inte bakgrunden i alla fall för trist? Jag har försökt placera in des nates gaies men...
- Det är bra att den är mörk. Det gör att hon ser ut som en näckros.
- Är den kanske inte tillräckligt mörk?
Ellen såg förvånat på honom.

- De väntar sig så mycket av mig...
- Er mamma och era systrar?
- De också - de litar på mig. Men jag menar mera såna som Schaumann och Estlander och konsul Holm och... ja, alla storgubbarna därhemma. De vill att jag ska måla duk­tiga karlaktiga doningar, Finlands historia så där som Rune­berg och Topelius har skrivit den. Och jag känner mig helt enkelt för smalbent.
Hon skrattade.
- Ja, ni skrattar. Men det är allvarligt det här.
- Jag skrattar just för att det är allvarligt. Tror ni inte att jag vet! Man försöker och försöker och det är som att gunga bräde. Sluta opp! sade hon med ens på nytt förargad, att voja er så förskräckligt, måla det som ni måste, inte det som ni tycker att ni måste...

En kvinna med hoplagda vingar högt på en tornbalustrad. Han teg. Och så sade han alldeles lugnt: - Ja, det var drottning Blanka det. Tack. Nu följer jag er hem.

De gick ut under tystnad. Han före henne i trappan, med ljuset i handen. Och de vandrade under tystnad hela vägen upp till rue Petit-Benoit.

Över muren i hörnet svävade någonting vitt. Blommor. Våren på kvist.
- Titta!
- Va? sade han.

Utanför hennes port mumlade han: - Men jag undrar om jag borde ha målat henne annorlunda i alla fall, om hennes ansikte borde ha varit mera som ert... Det var svårt att få en blond modell...

Hon var trött och sade avfärdande: - Men jag är inte vac­ker.
- Visst är ni vacker, sade han förvånat. Godnatt."

Ur Främlingsstaden av Irmelin Sandman Lilius.

Irmelin Sandman Lilius
Albert Edelfelt
Drottning Blanka