Hagalund - Kvarteret Odin
Kanske var det ruffigt här en gång i tiden. Ruckliga trähus och smala gator. Trångt, uschligt och fattigt på alla sätt och vis. Men säkert fanns det också en glädje i kvarteren här uppe på Hagalunds höjder. En frihet och en skapande kraft; många av husen var självbyggda av hantverkare som byggde dem på sin fritid.
Men otidsenliga var de i alla fall, husen. Här fanns ju inte moderna bekvämligheter. Eller tillräckligt höga diskbänkar. Ruskigt. Sånt kan ju inte få stå kvar!
I slutet av 1960-talet jämnades hela kåkstaden Hagalund med marken. Vartenda hus - en gång så kärleksfullt uppbyggt. Utom en handfull hus i kvarteret Odin.
Färghandelshuset.
Konstnären Olle Olssons hus.
Han som signerade sina tavlor Olle Olsson Hagalund och numer alltid kallas det. Han som tog så oerhört illa vid sig när de rev hans barndoms stad att han slutade måla...
Jodå - han färgsatte sitt hus själv.
Sadelmakare Öbergs hus och Torpet.
Krans-Johanssons hus.
Läs mer om kvarteret Odin här
Å, så fint! Och vilken smått grotesk kontrast, som det blir när man river och bygger sådär brutalt.
SvaraRaderaJag kan börja använda din blogg som guidebok, du beskriver alla platser jag vill göra utflykt till! Men jag visste inte att det fanns ett helt kvarter bevarat, trodde det bara var Olle hus.
Man vill bara gråta när man ser hur gamla kvarter jämnats - och fortfarande jämnas - med marken. Miljöer som vi aldrig kan få tillbaka. Rena rama vansinnet!
SvaraRaderaOlle Olssons hus! Helt underbart! Färgen, de vackra fönstren, snickarglädjen, detaljerna! Jag är plötsligt förälskad i ett hus!
Är det öppet för besökare, eller får man "bara" beundra utsidan?
(Höghuset i bakgrunden är en skamfläck i denna idyll.)
Så snyggt, gillar dina kontraster. Det var några år sedan jag gick runt här.
SvaraRaderaNoras paraply: Dessa snickarglädjeshus på ena sidan gatan och på den andra... Monsters in disguise...
SvaraRaderaAnta Snaque: Det är helt ok att vara förälskad i ett hus! :) Olles hus är numer museum och går att besöka vissa dagar i veckan: http://www.solna.se/olleolssonmuseet
Randiga Tråden: Tack! Den här miljön tål att tittas på igen. Om man står ut med limpskivorna runtomkring...
Ja, vad ska man säga. Min barndoms gamla stadscentrum revs till förmån för ett köpcentrum. Ett! hus sparades bara för att eldas upp i ett försök till försäkringsbedrägeri.
SvaraRaderaNu finns inget att längta tillbaka till. Inget.
Skaffaren: Hjärtsläpp!
SvaraRaderaDet där kvarteret minns jag så väl, hade en kompis som bodde alldeles bredvid på 80-talet, dock inte i det förskräckliga Blåkulla, utan i ett gammalt sekelskifteshus.
SvaraRaderaKallas limpskivorna för Blåkulla förresten, eller är jag ute och cyklar?
Jaa du, det är väl inte mycket att tillägga, jag tycker att bilderna talar för sig själva. Min man som är född i Hagalund blir än i dag smått gråtfärdig när han passerar Blåkulla.
SvaraRaderaChristina: Skam till sägandes var det första gången jag var här. Läst om det många gånger och velat, men inte kommit mig för. Fast det är ju å andra sidan inte förrän nu jag har haft en blogg och kunnat blogga om det! :) Limporna kallas Blåkulla, ja.
SvaraRaderaM: Välkommen! Roligt att du tittar in! Jag förstår din man så väl. Jag blir själv gråtfärdig när jag passerar mitt barndomshem och då är det ändå inte rivet, utan bara omändrat till oigenkännlighet. Hur ska man då inte känna när husen är rivna och dessutom övertäckta med ljusblåa betongbunkrar?