måndag 6 september 2010

Stockholms stadshustorn - vägen upp



Vägen upp i Stockholms stadshustorn är lång och vindlande, ibland flack och ibland brant. Där är stentrappor, tegeltrappor och trätrappor. Plus Tornpassagen som är en smal, sluttande gång i tornväggen, med bara ett fåtal trappsteg.



Teglets makt är stor. På vissa ställen är både tak, väggar och golv av bränd, mörkröd lera. Det känns storslaget och levande trots sin hårdhet.



När man passerat Stora Järndörren kommer man in i Jungfrutornet. Det är här Prinsessan sitter och väntar på att Sankt Göran ska rädda henne från draken.



Tornpassagen är märklig. Spetsbågevalv i tegel runt, runt i tornet. Här och var finns gluggar i ytterväggarna, och det är tur, annars skulle man få klaustrofobi. Dessutom kan man orientera sig. Östervägg, södervägg, västervägg. Och tegelstenar, tegelstenar överallt tegelstenar.



Bilden ovan visar hur tornpassagens gångar löper inuti tornväggarna. Skissen visar också hur Östberg från början tänkte sig inverterade hörn på tornet. De byggdes också, men så ångrade han sig och fick murare att hänga i rep utefter fasaden för att släta till vinklarna.



Här syns ett av hörnen från insidan. Det blir som ett dubbelhörn. Ett stort, utdraget M.



Det finns inget glas i fönstergluggarna, utan bara galler, och det är skönt att känna vinden i ansiktet varje gång man passerar en glugg.



Från tornpassagen kommer man upp på tornvinden och här är det slut på teglet. Här tar träet vid och här finns klocktornets bastanta ställningar. Det är nu det börjar bli dags för svindel...

4 kommentarer:

  1. Randiga Tråden: Minst sagt! :)

    SvaraRadera
  2. Trappor. Vindlande trappor. Branta trappor. Rangliga trappor. Mardrömstrappor.

    SvaraRadera
  3. Ninna: Bara sista biten...

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.