The Lady of Shalott

Den här segdragna vintern som aldrig verkar vilja släppa greppet, tycks ha lockat fram någon sorts romantisk/nostalgisk ådra hos mig. Jag tycker mycket om prerafaeliterna och jag älskar den kanadensiska sångerskan Loreena McKennitt, så när jag vid mitt vanliga morgonbesök hos Aputsiaq på A Polarbears Tale fick syn på en bild av The Lady of Shalott, satte idéassociationerna igång i min skalle igen.

Jag skyndade mig att leta upp ett YouTube-klipp av Loreenas tolkning av Tennysons dikt och sedan var det hela igång.



Den gamla engelska Arthursagan har lockat många författare och konstnärer och poeten Alfred Tennyson (1808 - 1892) skrev inte mindre än två versioner av The Lady of Shalott, den första 1833 och den andra 1842. Båda två är baserade på sagan om Elaine av Astolat, kvinnan som älskar riddaren Sir Lancelot och dör av brustet hjärta. Det är den senare versionen som Loreena McKennits sång bygger på.

Lady Elaine sitter i sitt torn drabbad av en förbannelse. Den dag hon tittar ut genom fönstret och ser den verkliga världen kommer förbannelsen att slå in. Därför sitter hon vid sin vävstol och väver det hon ser av världen genom en spegel. I vävstolen växer en fantastisk väv fram, fylld av mönster och färger - men ändå, det är bara en spegling av en spegling.

Till en dag då hon i sin spegel ser den bålde riddaren komma förbi på sin häst. Det glänser om hans hår och i hans rustning, hästen är ståtlig och riddaren sjunger på en sång som blandar sig med flodens sorlande. Sir Lancelot är på väg till slottet Camelot längre ner längs floden.



Ladyn tappar sin skyttel, stirrar som förhäxad in i spegeln, reser sig och rusar till fönstret. I det ögonblicket slår förbannelsen till med all sin kraft, spegeln spricker (The mirror cracked from side to side) och Elaine är räddningslöst förlorad.

Hon sliter ner sin väv och rusar ut ur tornet, finner en båt och och löser den från sin förtöjning för att följa efter Sir Lancelot. Sakta glider båten ner mot slottet, men förbannelsen har redan slagit till och Elaine bleknar och dör under färden.



Till her blood was frozen slowly,
And her eyes were darkened wholly,
Turn'd to towered Camelot.

For ere she reach'd upon the tide
The first house by the water-side,
Singing in her song she died,
The Lady of Shalott.

När båten kommer fram till Camelot stannar allting av och hovfolket kommer ner till stranden för att se vad det är som kommer flytande. De korsar sig av förskräckelse när de ser att det är en död kvinna.

En hopplöst romantisk historia full av hjärta och smärta kan man tycka. Men det slår mig plötsligt att den kan ha något att berätta om den här tiden; -Om du är kvinna, akta dig noga för att leva ditt liv fullt ut! Du vet aldrig vad som kan drabba dig, och är det så att du själv skulle ta några egna initiativ, då drabbar förbannelsen med all kraft. Sedelärande historia förklädd i victoriansk känslosamhet.

Inte desto mindre älskar jag det här. Det högtravande språket, konsten, färgerna.

En konstnär, bland många andra, som tog sig an temat var Prerafaeliten John William Waterhouse (1849 - 1917). Bilderna i det här inlägget är hans.

Och Loreena McKennit har förvaltat arvet väl.

Återigen tack Aputsiaq för all inspiration jag får av din blogg!