Thielska galleriet

Vid förra sekelskiftet fick arkitekten Ferdinand Boberg i uppdrag att rita en villa till bankiren Ernest Thiel och hans växande konstsamling.



Villa Thiel byggdes längst ut på Blockhusudden på Djurgården i Stockholm och stod färdig 1907. En främmande, skimrande vit fågel i den omgivande skärgårdsnaturen.



Byggd i stram, sen jugendstil med inspiration från både Sydeuropa och Orienten.



Den något kontroversielle Ernest Thiel blev omåttligt rik, köpte in samtida konstnärers verk, hamnade på obestånd och blev tvungen att sälja sin samling och sin villa. För att göra en lång historia kort.



Thiel vädjade 1924 till regeringen att köpa fastigheten, vilket den också gjorde. På så vis kunde villan och konstsamlingarna räddas. Redan 1926 kunde Thielska galleriet öppna för allmänheten.



Byggnaden är full av underbara detaljer. Räcken, trappor, gångar, storståtliga pelare och spännande utsiktsplatser.




Den rena, vita fasaden är som ett lugn, ett djupt andetag mitt i bruset. Som sandstrand och vågskum. Lätt i sin förtroendeingivande tyngd.






Lördagen bjöd på det mest ljuvliga vårväder i Stockholm och mot söderväggen blommade årets första vintergäck. Solar i fjolårsgräset med en glädje och växtkraft redo att spränga både is och hjärtan.




I parken står ett par skulpturer av Gustav Vigeland: Mannen och kvinnan samt Gubben och flickan. Jag tyckte inte om dem. De kändes hotfulla och jag hade inte velat vara i vare sig kvinnans eller flickans ställe.







På 60-talet "råkade" huset få grå betongputs, glasfiberväv målad med vit plastfärg på innerväggarna och lysrör i taket. Himlen vare lovad att somliga klumpfötters misstag nu rättats till.



När jag gått ett varv runt huset var det dags att gå in. På trappan utanför ingången stod den här näpna lilla elefanten. Den berättade inte vem som ställt den där eller vem som gjort den.



Lamporna! Hela Thielska galleriet är fullt av den mest underbara lampor. Men när jag kom till receptionen var det NEJ när jag frågade om fotografering. Och det respekterade jag. Den här lampan i trapphallen var sista bilden jag tog.



Det var inte lätt att efterleva förbudet, det kan jag lova. Men jag gjorde det. Med svårartad fingerklåda.

Och naturligtvis var konsten där inne fantastisk. Men jag måste erkänna att jag besökte stället med ett minst lika stort intresse för arkitekturen som för konsten... om inte större.



Bilden ovan är Bobergs egen skiss av Villa Thiel. Det kommer mer om Boberg. Jag lovar. Och kanske ett och annat något om konstnärerna också.

Ernest vilar numer i sin älskade trädgård. I ovigd jord.