lördag 17 oktober 2009

Varför lever vi inte som Gustav?



Min vän Hasse Slottsträdgårdsmästaren ställde sig igår frågan varför vi inte lever som Gustav Mandelmann. Den långe, rufsige, till synes lycklige trädgårdsmannen från SVT:s Trädgårdsfredag.

Gustav förhåller sig till livet som ett stort barn. Vi har fått se honom lyckligt strosande i sin trädgård med en korg på armen. Ensam eller med sin hustru Marie, med programledaren Pernilla eller med en svansande, glad border collie i hasorna. Eller på alla fyra i ett trädgårdsland med rumpan i vädret, ivrigt nosande på klöver. Famnen full med frukt. Bärande en enorm pumpa. De stora händerna kupade kring en späd planta. Eller med gitarren i famn i sommarskymningen. Alltid leende. Lyckligt förundrad över den här världens goda. Det har blivit vår bild av Gustav Mandelmann. Och varför kan vi inte även vi förhålla oss så till livet?

Men uppriktigt sagt tror jag att den stora gård Gustav och Marie äger, innebär ett sjujäkla slit. Timme efter timme, dag efter dag, år efter år med tungt, smutsigt arbete. Och små stunder där emellan med tillfredsställelse över en god skörd, en vacker rabatt, en lugn dag i solen.

Vad vi skulle kunna tänka oss att avundas Gustav är hans förmåga till lycka över del lilla. Smaken av en frukt, glädjen över att ett litet träd svarar beredvilligt på hans beskäring.

Men jag kan också tänka mig att en man som kan visa en sådan ogrumlad lycka över något, också kan bli precis lika olycklig när något går fel, och att det då är den starka Marie som får träda in och trösta och ställa tillrätta.

Märkligt nog går det just nu en artikelserie i DN om att leva enkelt. Om att kliva av konsumtionshysterin och glädjas åt det lilla. Göra tiden dyrbar. Ägna sig åt det viktiga i livet. Nära och kära.

Många människor - och speciellt då välutbildade, medelålders storstadsmänniskor - vill inte ställa upp längre. Vill inte veta av jakten efter större och dyrare bilar, blankare och alltmer oanvända kök, häftigare och flådigare datorer och mindre och mindre tid. Allt på bekostnad av familjen, relationerna och hälsan.

Det verkar vara en trend, en ny strömning, en ny grön våg. På gott och ont. På landet - på landsbygden - lever många människor så här redan. Enkelt, nära naturen, och många har helt enkelt inte råd med det där senaste, blankaste, dyraste.

Men Gustav - den gode mannen - väcker en dröm och en längtan hos oss. Lika djupt spirande som trädets rötter. Vi är inte skapta för att bo som sillar i en stad.

"Sardinen vill att burken öppnas mot havet..."

(Bilden på Gustav har jag korpat från Hasse, min vän som är Gustavs vän, så har jag i alla fall inte snott den någon annanstans ifrån... Jag gjorde det utan att fråga. Hoppas jag fick...)

14 kommentarer:

  1. Din insiktsfullhet är slående, huvudet på spiken tror jag bestämt. Att glädjas åt det lilla behöver vi alla träna på tycker jag. Dina bilder lyfter ofta fram små, vackra och tillsynes obetydliga detaljer som ger betraktaren något speciellt. Det enkla livet kan vara svårt, arbetsamt om man innte har något annat val men underbart om det är självvalt. Har en god vän som lever mycket så, googla på djupudden så hittar du hennes blogg. Ska läsa artikelserien i DN, behöver mer på fötterna.

    Hälsningar
    Ingela
    jobbar som hemslöjdskonsulent i Jämtland, vilket är fantastiskt kul.

    SvaraRadera
  2. Klart att du fick låna bilden...

    Det är så klokt det du skriver. Men jag menade också att det ibland kan vara svårt ekonomiskt att nå fram till det där enkla livet. Visst man kan köpa sig ett litet hus i skogen i inre Småland och börja leva enkelt. Men det är ju Gustavs liv vi blir så avundsjuka på...han som har bosatt sig på en fantastiskt vacker gård i ett landskap som är det vackraste man kan se i Sverige...ett par stenkast från Lundell som även har havet inpå sig.
    Priset på Gustavs gård vill vi nog inte ens veta...

    Sedan har de någon anställd och några praktikanter som jobbar på gården också.
    Men...jag gillar verkligen både Gustav och Marie och de liv de har hittat...jag ska också börja leva så...jag bara väntar på den stora lottovinsten...

    SvaraRadera
  3. Vad jobbigt det här blev, måste radera det jag började skriva, det blev en novell av det.
    Kort version:
    Låt Gustav vara lycklig. Jag tycker inte att han är det minsta tramsig och fånig. Dessutom känner jag igen mig i mycket - såå svårt är det väl inte att vara glad över det lilla!?
    (Otroligt - jag lyckades hålla mig till två meningar.)
    /I.

    SvaraRadera
  4. Ja, nästan två meningar iallafall...
    /I.

    SvaraRadera
  5. Kloka ord och tankar du skrivit. Oavsett var man bor är jag övertygad om att vägen till att må bättre och känna sig lyckligare är just förmågan att se det stora i det lilla och att kunna glädjas åt det. Att vidga sina vyer och referensramar.

    Kanske är en ny sorts grön våg på väg. Den blir nog inte som den i slutet av 60-talet, utan förmodligen mer av en kompromisslösning. Möjligheten att jobba på distans finns på ett helt annat sätt nu och jag tror att fler som har den chansen kommer att ta den.

    Tills dess kan vi glädja oss åt dina fina bilder där glädjen över var liten sak som kan upptäckas alltid finns.

    SvaraRadera
  6. Instämmer och konstaterar samtidigt att när man tittar på programmet med Gustav och Marie så är det så mycket mer än bara deras trädgårdsarbete man upplever. Det är hela känslan av vår, sommar, sensommar och höst som packas in och levereras i ett fint paket.

    Jag blir lugn och landar i någon slags trädgårdsdröm när jag ser programmet. Bra start på helgen helt enkelt.

    Marit

    SvaraRadera
  7. Kan bara instämma, du skriver så tänkvärda ord. Ikväll när jag stod ute i mörkret och lagade min mat där ute på muurikka-hällen kände jag den där friden, lyckokänslan, litenheten!
    Jag har länkat till din blåbärsgucka, den har blivit mitt livselixir.... hoppas det är ok:)

    SvaraRadera
  8. Ingela: Precis just så menar jag! Som Kungsa på Torpet! På riktigt och inte så som tidningen Lantliv beskriver lantliv: rika storstadsbor i pittoreska miljöer. Vad lever de på? Jag är själv uppvuxen på landet och längtar ständigt hem!

    Hemslöjdskonsulent! Berätta mera!

    Slottsträdgårdsmästaren: Tack för att jag fick! Och medan man väntar på Den Stora Lottovinsten fiser livet iväg...

    SvaraRadera
  9. Lilla Eken: Jag tycker inte att Gustav är tramsig och fånig, fast jag kan tänka mig att en eller annan gör det. Gustav är precis så här förundrad. Med programseriens gång har han ju också, av förklarliga skäl, blivit säkrare framför kameran.

    Kommentarnoveller har jag ingenting emot, så skriv på bara!

    Staffan H. Å, nu får du mig att rodna igen! Och javisst har intenet givit oss möjligheter till både det ena och det andra...

    SvaraRadera
  10. Thorins Trädgård: Ja visst! Och inte bara det. Det är hela livsinställningen hos Gustav och Marie. Pernilla och Tareq tillhör ju på nogot sätt oss vanliga dödliga, medan Gustav och Marie lever vid sidan av på något sätt. Eller ska man säga att de snarare lever mitt i???

    Billan: Det lät mysigt. Stå ute så här års och laga mat. Fast blir det inte kallt? Självklart får du länka till min gucka! Bara roligt om fler får glädje av den! Och nyttigt!

    SvaraRadera
  11. Gustav och Marie kände jag inte till alls. Har aldrig sett Trädgårdsfredag. Kanske ska prova det nån gång.
    Tack för en fin och tänkvärd text och tack för att du påminde mig om Werner Aspenströms dikt "Sardinen på tunnelbanan". Tycker om Aspenström men hade lite grann glömt bort honom!

    SvaraRadera
  12. Gabrielle: Ja, det tycker jag att du ska göra! Och är du inte överförtjust i trädgårdsarbete så kan du alltid njuta av bra musik och vackert foto.

    Och jag kan ju lika gärna lägga in hela Aspenströms dikt. Den passar ju rätt bra i sammanhanget...

    SvaraRadera
  13. Han är lika trevlig och glad i verkligheten och svarar på alla dumma frågor som folk kommer med. Marie gör himmla goa kaker till deras kafe.
    Leif

    SvaraRadera
  14. Leif: Tack för att du tittar in! Jag misstänkte nästan att Gustav är precis så där glad som han verkar. Och att Marie gör goda kakor kan jag också mycket väl föreställa mig!

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.