Varför lever vi inte som Gustav?

Min vän Hasse Slottsträdgårdsmästaren ställde sig igår frågan varför vi inte lever som Gustav Mandelmann. Den långe, rufsige, till synes lycklige trädgårdsmannen från SVT:s Trädgårdsfredag.

Gustav förhåller sig till livet som ett stort barn. Vi har fått se honom lyckligt strosande i sin trädgård med en korg på armen. Ensam eller med sin hustru Marie, med programledaren Pernilla eller med en svansande, glad border collie i hasorna. Eller på alla fyra i ett trädgårdsland med rumpan i vädret, ivrigt nosande på klöver. Famnen full med frukt. Bärande en enorm pumpa. De stora händerna kupade kring en späd planta. Eller med gitarren i famn i sommarskymningen. Alltid leende. Lyckligt förundrad över den här världens goda. Det har blivit vår bild av Gustav Mandelmann. Och varför kan vi inte även vi förhålla oss så till livet?

Men uppriktigt sagt tror jag att den stora gård Gustav och Marie äger, innebär ett sjujäkla slit. Timme efter timme, dag efter dag, år efter år med tungt, smutsigt arbete. Och små stunder där emellan med tillfredsställelse över en god skörd, en vacker rabatt, en lugn dag i solen.

Vad vi skulle kunna tänka oss att avundas Gustav är hans förmåga till lycka över del lilla. Smaken av en frukt, glädjen över att ett litet träd svarar beredvilligt på hans beskäring.

Men jag kan också tänka mig att en man som kan visa en sådan ogrumlad lycka över något, också kan bli precis lika olycklig när något går fel, och att det då är den starka Marie som får träda in och trösta och ställa tillrätta.

Märkligt nog går det just nu en artikelserie i DN om att leva enkelt. Om att kliva av konsumtionshysterin och glädjas åt det lilla. Göra tiden dyrbar. Ägna sig åt det viktiga i livet. Nära och kära.

Många människor - och speciellt då välutbildade, medelålders storstadsmänniskor - vill inte ställa upp längre. Vill inte veta av jakten efter större och dyrare bilar, blankare och alltmer oanvända kök, häftigare och flådigare datorer och mindre och mindre tid. Allt på bekostnad av familjen, relationerna och hälsan.

Det verkar vara en trend, en ny strömning, en ny grön våg. På gott och ont. På landet - på landsbygden - lever många människor så här redan. Enkelt, nära naturen, och många har helt enkelt inte råd med det där senaste, blankaste, dyraste.

Men Gustav - den gode mannen - väcker en dröm och en längtan hos oss. Lika djupt spirande som trädets rötter. Vi är inte skapta för att bo som sillar i en stad.

"Sardinen vill att burken öppnas mot havet..."

(Bilden på Gustav har jag korpat från Hasse, min vän som är Gustavs vän, så har jag i alla fall inte snott den någon annanstans ifrån... Jag gjorde det utan att fråga. Hoppas jag fick...)