söndag 25 oktober 2009

Bordsskick à la 50-tal...

Den här regntunga helgen har jag överhuvud taget inte stuckit näsan utanför dörren. Jag ägnar mig därför åt lite utlovade rapporter från mitt gamla husmorslexikon från 1956. Dags att lära lite...












Klicka på bilderna så går det bättre att läsa texten!

13 kommentarer:

  1. Jag gillar damernas urringningar - särskilt den fjärde från slutet. Den andra från slutet är något liknande, men den ser lite obekväm ut i ärmarna - stramar.
    Jag får väl konsultera dig om jag blir bortbjuden...
    Margaretha
    som inte gillar den där sortens bjudningar

    SvaraRadera
  2. Underbart!
    Det är när man se sånt här som man inser hur antik man är.....mitt födelseår är 1956:)

    SvaraRadera
  3. em: Det var verkligen Bjudningar de hade, då på 50-talet. Man konverserade, höll tal till kvinnan och drack kaffe med avec. (Med med!) Har man sån't nu för tiden?

    Billan: Hehe! Jag är 57:a...

    SvaraRadera
  4. Jag tror faktiskt att det håller på att bli "inne" igen, tyvärr.
    Jag är uppvuxen i medelklassen och minns mina föräldrars bjudningar som gick till så här. Det var först när jag hamnade i franska familjer som jag förstod hur ROLIGT det var att sitta och umgås kring mat.

    SvaraRadera
  5. Det där med den använda servettens vikning eller o-vikning hade jag inte riktig koll på måste erkännas.:-)

    Synd att man ser den här typen av illar så sällan nuförtiden. Men det har ju med tekniken att göra, man behöver inte sitta och separera original längre, eller spara på pengar med bara två tryckfärger.
    Jag får lust att rita när jag ser bilderna... !!
    /I.

    SvaraRadera
  6. Christina: Ja, pendeln har en förmåga att svänga fram och tillbaka. 50-talets barn revolterade mot sina föräldrar och det här strikta sättet att umgås och nu slår pendeln tillbaka och det blir en ny revolt mot 70-talets "lössläppthet".

    Jag är också uppvuxen i övre medelklass med bjudningar och studentikosa fester. Fast jag minns inte säga att jag direkt led av det. Vi kanske inte var SÅ strikta när allt kom omkring...

    Även jag har sedermera hamnat i franska familjer, med deras maratonsittningar vid bordet. Och nog har de också sin etikett. Men där ligger ettiketten snarare i vad som serveras till vad och i vilken ordning. Och man orkar inte sitta till bords i fem timmar om man inte får stöda armbågarna mot bordet...

    Lilla Eken: Servettvikningen hade jag också missat. Ujuj!

    I början när jag jobbade med grafisk formgivning var det fortfarande billigare med tvåfärg, och jag kommer ihåg att jag gjorde en del streckoriginal och fotona var svartvita. Vi tryckte i svart och rött. Det är roligare nu, men jag gillar ändå de här illustrationerna skarpt.

    SvaraRadera
  7. När jag började illustrera gjorde jag också sådana original ibland. Det blev så annorlunda mot hur det blir idag. Kanske för att det alltid blev något litet misspass någonstans?
    Har nya bilder som jag gjort i datorn i svart plus en färg - gjort bara för skojs skull alltså. Skulle kanske leta rätt på dem och lägga på bloggen någon dag. Jag blev som sagt lite inspirerad av detta ditt inlägg...

    Aah,.. just det ja, nu känner jag ju igen kattboken!
    Har stått och bläddrat i den på antikvariat.
    Tack för tipset. Ska kolla upp.
    /I.

    SvaraRadera
  8. Lilla Eken: Ja. Jag tror det ligger i penselföringen och i det lilla misspasset. På något sätt blir misspasset en del av charmen. Vi skulle ju aldrig köpa misspass i en bild idag. Jag ser fram emot att du lägger ut dina "gamla" bilder!!!

    SvaraRadera
  9. Haha, har också en upplaga, fast från 1954, och jag lovar - det är helt andra illustrationer!
    Kunde kanske vara kul att lägga ut något någon gång - som jämförelse!

    SvaraRadera
  10. Ninna: Ja! Gör det! Det vore jättekul att se skillnaden!

    SvaraRadera
  11. Oj, är det bara jag som är uppvuxen utan konventionella fester? Vi umgicks ofta och mycket i vår bekantskapskrets, men aldrig på det här sättet. Jag menar hyfsat bordskick är ju så självklart även till vardags - men det där med glaset i höjd med andra knappen uppifrån, har jag sluppit.
    Men jag tror som Christina att det tyvärr fått en renässans, samma valpar som niar kanske...

    Det är något visst med gamla illustrationer - det skulle vara intressant att läsa om bildens betydelse och dess utveckling. Någon som skriver ett inlägg - eller en avhandling!
    Margaretha

    SvaraRadera
  12. Även jag växte upp med den sortens fester. När jag kom upp i tonåren brukade mamma ofta duka i matsalen för familjen till fredags- eller lördagsmiddagen varpå man på sakta men säkert invigdes i "det finare middagsbordets hemligheter". Däremot kan jag inte påminna mig att "etiketten" någonsin drevs in absurdum i familjen och bevare mig väl för sådant.

    Den sortens illustrationer minns jag från min tidiga barndom och med den tidens tryckteknik var det förmodligen enklare att göra en kliché av en teckning än av ett foto som måste vara rastrerat (och skulle det vara riktigt fint måste fotografiet vara mycket fint rastrerat och trycket skulle ske på bestruket konsttryckpapper)
    .

    SvaraRadera
  13. em: Valparna som niar är fullkomligt övertygade om att de är artiga, även om jag själv blir alldeles skrynklig när jag blir niad. Det skapar distans snarare än artighet. Jag undrar vem som lärt dem att det ska vara så...

    Staffan H: All den här ettiketten som vi fått lära oss, har i alla fall det goda med sig att vi inte behöver känna oss bortkomna om vi så skulle hamna på Nobelmiddagen. Kan ju kännas tryggt.

    Vad gäller trycktekniken har du säkert helt rätt.

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.