Långe Jan - insidan
Långe Jan är egentligen två torn, det ena inuti det andra. Däremellan slingrar sig trappan och tornen hålls isär (ihop?) med mängder av grova träbjälkar.
Detta får till resultat att fyren är väldigt stabil. Här gungas inte fram och tillbaka som Långe Erik. I innertornet löpte dessutom lodlinan till fyrverket som måste dras upp och dras upp hela tiden.
På ett ställe i trappsnäckan fanns en öppning där jag kunde titta in.
Med dödsförakt stack jag in kameran och drämde av en bild på måfå… Intressant. Fortfarande linor. Murningen. Och elkablarna som numer håller liv i fyrverkeriet.
I en av fönsternischerna hade man placerat ett knippe gamla raringar till fyrvaktare, lotsar och fyrmästare. De hade inte dammats av på lång tid.
I den runda hallen alldeles under lanterninen fanns den här kartan över fyrplatsen med strandlinjen, fyren och byggnaderna. Det ser ut som om man vinnlagt sig om att göra lite trädgårdsfint runt husen.
Exempel på fyrkaraktärer; man måste ju ute till haffs kunna skilja den ena fyren från den andra, därför lyser de och blinkar på olika sätt. Jag älskar de gamla benämningarna på fyrkaraktärerna: Sx = snabblixt, Bx = blixt, B = blänk, K = klipp (ljus- och mörktider lika långa), Int = intermittent (längre ljustid än mörktid). Nuförtiden är de på engelska och internationella. Dessutom leker jag med tanken att göra något av det där mönstret… Nånting…
Uppför trappan till lanterninen. In i den kom man inte. Och det kan jag förstå, där finns mycket att fingra på som man inte ska fingra på…
Man får nöja sig med att kika från utsidan. Linsen gick runt, runt.
Kalmarsund med hotfulla ögonbryn. Vädret var minst sagt lynnigt, skurar kom och gick och det blåste stickor och strån uppe på balkongen. Långe Jan gungar inte, men den vibrerar. Åtminstone på den här höjden.
Gustav Mattson i vaktrummet högst upp i fyren under det roterande linssystemet. Gustav tjänstgjorde åren 1925-1957, fotot taget omkring 1930.
Texten nedan skrev jag efter mitt och Mors besök vid fyren. När kan det ha varit? Mitten på nittiotalet?
Längst därute mot horisonten stod fyren.
Vi hade gått i över en timme och vinden var bitande kall. Fågelsträck och molntussar flög hjälplösa och lyckliga i kastbyarna.
Vad vi allra mest önskade nu, var att fyren skulle vara öppen. Och att vi skulle kunna komma in och upp.
Fyrahundratrettioen trappsteg. Runt, runt, runt. Vi stretade uppför och ropade emellanåt Tjo! bara för att få höra ekot i trappsnäckan.
Tittade jag neråt svängde det och svängde och uppåt försvann trappsteg och murar i disigt svart. Väl uppe i lanterninen stannade vi till och lyssnade.
Hela fyren sjöng.
Uppdatering. Jag hittade den här bilden i mitt arkiv. Det var 1996 Mor och jag var här. Det ser kallt ut.
Läs mer om Långe Jan och Ölands södra udde på Länsstyrelsens hemsida
Aha, pinn- och ribbanhopning!
SvaraRaderaSkagens fyr har jag varit uppe i - ända upp till linsen. Ska se om jag kan hitta bilderna...
Just! Och Skagenbilderna vill jag väldigt gärna se!
RaderaTack Mira för den fina beskrivningen. Jag har besökt och fotat fyren men faktiskt aldrig klivit in i den. Vi får väl se om jag får tillfälle att göra det någon gång i framtiden.
SvaraRaderaRekommenderas, Scribo. Hela Öland är väl värt en utflykt.
RaderaTack för en lysande(!) bra "reportageserie om fyrar! Jag är ju också en fyrfantast, men har dessvärre aldrig varit inne i en. Med tanke på min höjdrädsla så skulle det inte vara helt problemfritt. :-/
SvaraRadera:)
RaderaJag är också höjdrädd, men fyrkärleken är större än rädslan. Och du behöver ju inte gå ut på balkongen. Eller så får du helt enkelt glädjas åt mina små rapporter.
"reportageserie" ska givetvis omges av " på båda sidor. ;-)
SvaraRaderaOj, vad fint! Och vad häftigt det ser ut med de där träbjälkarna mellan yttre och inre tornet.
SvaraRaderaJa, det där var en bonus. Jag kan se framför mig när murarna passade in alla de där bjälkarna på exakt rätt avstånd för att få stabiliteten. Så imponerad av gamla tiders ingenjörsarbeten.
Radera