Öland – Byrums raukar

Sista helgen i september firar Öland skördefest och i år var det för sjuttonde året i rad. Vi hade planerat att åka till Öland långt innan vi hade koll på några skördefester, men tänkte när vi fick reda på det att det kunde bli roligt. Galleribesök, öppna restauranger och trädgårdar och lite liv och rörelse i största allmänhet.

Vi hade inte räknat med kö ända ut på Ölandsbron. Krypfart mot Borgholm och slottsruinen där jag hade velat titta på Fårets dag. Vi körde in på parkeringsplatsen, men vände om. Det var FÖR mycket folk för vår smak. Och samtliga husbilar i mellersta och södra Sverige var också där. Kul för arrangörerna men vi valde att avstå.

Vi fortsatte istället upp längs den sydvästra kusten till Byrums raukar, Ölands enda raukfält. Jag visste inte ens att de hade några, så det var en trevlig överraskning.

Det är märkligt att tänka sig att Ölands berggrund bildades i ett varmt, grunt hav för nästan 500 miljoner år sedan. Miljarder och åter miljarder med koralldjur byggde sig hus av kalk i lager på lager, som sakta och under högt tryck bildade kalkstensplattan som ön vilar på.

Havets eviga vågor har sedan krafsat loss de mjukare lagren och kvar står dessa hårdare kärnor som konstfullt formade raukar.

Hösten hade gjort sitt tydliga intåg även här. Kvar på stranden fanns nyponbuskar och blåeld. Effektfullt i gråljuset.

Och ute vid horisonten, mitt emellan ön och fastlandet, vilar den mytomspunna Blå Jungfrun som en utkastad jättebumling mellan två flacka landmassor. Jag förstår att människors fantasi har satts i rörelse.

Duggregnet for i stråk över stranden och vinden drog upp fräsande vågor. Folk kom i sina bilar, klev lite bland raukarna, höjde sina mobiler och knäppte ett kort, gärna på varann med Jungfrun i bakgrunden, och så åkte de igen.

Emser gick med liv och lust in för att fånga det fräsande skummet. Han for som tossig mellan vågkammarna och blötte ner sig.

Dagens skyltfångst blev den något anfrätta uppmaningen att låta bli att knacka loss fossil från raukarna. Vilket folk tydligen gör…

Lite norr om raukfältet ligger en liten fiskehamn där vi strosade runt en stund. Jag vet inte vad det är med fiskehamnar, men de har en förmåga att alldeles bara sådär ställa till med de allra som finaste stilleben.

Fjärran från stoj och stim firade vi skördefest på Öland alldeles för oss själva.

Fler bilder från vårt Ölandsbesök kommer…